Det har gått fyra år. Jag har inte kommit fram till varför jag slutade skriva här, men det fanns kanske inte så mycket mer jag kunde säga just då.

 

Det är lätt att tro att man hämtar sig. På något sätt fortsätter livet och jag är glad för det. Tacksam. Jag värdesätter det så mycket att rädslan för att förlora det ibland förlamar mig. Det fortsätter, det "rullar på", men tomheten som kvarstår efter någon man behöver är också förlamande. Och obeskrivlig. Jag visste inte att det kunde eka så, och jag antar att jag var förskonad. Det går inte veta om det inte är upplevt, och därför känner jag mig ibland väldigt ensam med mitt tomrum. Jag vet att andra människor också har behövt uppleva förlust, faktiskt de flesta andra människor på något vis och vissa i ännu större omfattning om det är mätbart, men det är svårt att tänka att någon förstår just mitt vakuum. Hur det känns när jag sitter i en bilkö vid ett vägarbete och inser att mamma inte får se förändringarna. Hur det påminner mig om att hon är borta och inte finns längre. När jag inser att allting pågår utan henne. Min mamma. Mitt ursprung.

 

En gång fick jag frågan om jag hade bearbetat sorgen, om jag hade kommit över det. Jag svarade att det handlar om att hantera det, inte komma över det. Det är inget hinder jag ska ta mig förbi. Det är en verklighet jag får förhålla mig till. Vänja mig vid. Det pågår hela tiden. Det spelar ingen roll att det har gått fyra år, för mamma har inte kommit tillbaka och hon kommer inte göra det. Hon rycktes ifrån mig när jag behövde henne och jag kan inte göra något för att det ska kännas bra. Det påverkar min tillvaro. Jag visste inte att sorg kändes så. Nu vet jag att det är något man bär resten av livet och att det sticker till i hjärtat varje gång det dyker upp i ens medvetande. Jag blir glad när jag påminns om henne men ledsen när jag inser att hon inte lever med oss. Som när jag sitter i en bilkö.

 

Jag vill fråga henne om råd. Ringa, få hjälp, prata av mig, berätta om småsaker. "Jag ringde bara för att kolla hur det är med dig" kunde hon säga. Eller för att vi inte hade pratat just den dagen. När jag sitter i den där bilkön tänker jag på att hon aldrig ringer längre, att det aldrig står "mamma" i min telefon och att jag inte får berätta att jag körde fel eller att min son sa en så rolig sak i bilen. Såna där små saker som är stora.

 

Så jag ömkar mig själv en stund, sen tänker jag: Det är så här det är nu.

December gick. Januari, februari och mars också. Mars. Det är en konstig månad. Mamma dog och L föddes. Ettårskalas ena veckan och två år sen hon dog nästa. Upp och ner. Livet i tre små ord, något vi ständigt får erfara. Jag är för tillfället oinspirerad och bryr mig oftast inte om att skriva ner det jag tänker. Sen hände det saker de där månaderna som gjorde att jag blundade istället för att vara klarsynt. Jag som aldrig brukat blunda.

Jag jämför numera sorgen med en droppande kran i bakgrunden, i jämförelse med det iskalla skyfallet i början. Ibland när allt runt omkring blir tyst så hörs det ihärdiga, taktfasta droppandet av den där kranen tydligare. Då saknar jag. Då längtar jag. Då sörjer jag. Jag hoppar in i det där ekorrhjulet av sorg som gör att jag tänker samma tankar som förut, och som gör att jag skriver samma saker som jag skrivit om innan. Jag kanske till och med formulerar mig likadant, men det är som det är. Ofta tänker jag att det är meningslöst att konstatera faktum och liksom älta det som inte går att förändra, men när kranen droppar hål i mitt huvud är det bara att hänga på. Jag känner mig så ensam då, som om jag stod i mitten av en tom, ekande, nersläckt sal utan grönt lysande nödutgångsskyltar. Det är tyst. Otryggt. Andra stunder känner mig jag ensam på ett annat sätt, och då känns det som om jag befinner mig i en vimlande folkmassa och som det vilsna barnet letar jag efter min mamma. Vilken hand är hennes, var är hon..? Kommer det en tröstande person för att hjälpa så är det ändå inte mamma. Jag må vara vuxen nu, men en människa behöver sin flock. Min krympte så avsevärt. Det var ju mamma som höll ihop den, samlade oss. Jag följde med henne på saker, vi trivdes i varandras sällskap, hon var stolt över mig, jag kände mig viktig och värdefull. Nu är jag viktig på ett helt annat sätt, ännu mer viktig, och det är också värdefullt men inte... inte likadant. Jag vill kunna ringa. Jag vill att hon ska ringa och fråga vad L har gjort idag. Bry sig om de små framstegen lika mycket som jag gör. Jag vill ta med min familj och åka på söndagsmiddag hos henne. L skulle snart lära sig att säga "mormor" och hon skulle lära honom bra saker. Lära mig bra saker. Hon skulle berätta, förklara, bekräfta och stötta. Säga att det ordnar sig när det känns tungt, glädjas med mig i det lilla. Ingenting kan ersätta den förlorade relationen och allt som hon tog med sig när hon gick. Hon var så viktig. Så stor del av mitt liv. Hur förklarar man vidden av ett tomrum?

 

Jag satt och skrev julkort. Tittade i högen från förra året som har legat i en låda i köket sen julen städades ut. Mitt i högen låg ett kort från mamma.

 

God Jul &

Gott Nytt År

önskar

mamma

Hon har skrivit med blått bläck, skrivit under med sitt namn. Skrivit våra namn och vår adress. Hon har hållit frimärket mellan pekfingret och tummen och riktat in det i hörnet. Förra julen. Nej, då levde hon inte. Kortet måste ha kommit året innan. Jo, poststämpeln säger 2009. Hon var sjuk då. Kan jag se det i texten på kortet? Nej. Det är mammas vanliga handstil, fast så där som hon skrev när hon skrev lite hastigt.

Jag vänder på kortet fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är från mamma. Det sista. Jag vill så innerligt att det ska komma ett kort från mamma i år också, och att jag ska få skicka mitt kort. Jag vill skicka en bild på L inför hans första jul, och vem är bäst lämpad som mottagare för en sådan bild om inte en mormor?

Jag kan inte sluta titta på kortet. Saknaden slår till. Jag VILL att det ska komma ett kort i år också. Jag VILL det. Jag funderar på om man kan skicka julkort till himlen. Man kan ju skicka brev till tomten. Vad skulle Posten göra om det kom ett kort adresserat till:

Det var din födelsedag igen. Den andra utan dig. Hur kan det ha gått ett och ett halvt år sen du dog? Jag får hjärtsnörp av att sakna dig. Som om någon gör tusen nålar på min hjärtmuskel. Jag har haft ett och ett halvt år på mig att förstå att du är död, men fortfarande träffar insikten som en kalldusch. När det slår mig ryggar jag undan. Försöker värja mig. Jag orkar oftast inte tänka på cancerskiten och mardrömslivet innan du dog. När jag tänker på det känns det så fruktansvärt outhärdligt att jag mentalt stänger dörren till det rummet för att slippa se. Då känns det ibland som när jag lämnade salen på sjukhuset för att jag inte orkade vara där inne. Jag satte mig i en fåtölj utanför och grät. Det är ungefär så jag gör nu med.

Jag undrar om ett hjärta kan rymma hur mycket sorg och lycka som helst. Det ena tar ju inte ut det andra. Glädjen över mitt liv tar inte ut sorgen över din död. Tomrummet fylls inte, det är som en luftbubbla som cirkulerar inuti allt det där andra. Den måste få finnas där och jag kan inte försöka pressa ut den. Oftast minns jag dig numera med glädje, utan att känna den där hjärtsnörpande saknaden. Det är då jag inte tänker på att du är död. Bara inte här just nu. Jag ser dig överallt, i en fjäril som sätter sig på barnvagnen, i en fågel på taknocken utanför badrumsfönstret, i blommorna längs vägen och i bordet vi köpte på second hand. Du präglar mitt liv. Varför får du då inte vara med och uppleva det?

Planerar dop. Utan mamma. Vill fråga om saker. Ventilera. Få hjälp. Diskutera. Prata om det där som bara vi två delar. Delade. Jag har ännu inte lärt mig att prata om mamma i förfluten tid. Hon finns ju kvar. Jag säger fortfarande att "hon är", och ännu får jag berätta för människor omkring mig att hon inte alls längre "är". Jag får säga att jag är mammalös, och att min son är mormorslös. Folk frågar när det hände och hur. Så jag berättar, men det känns liksom fortfarande overkligt.
Vår BVC-sköterska var klasskamrat med mamma, och idag undrade hon hur mamma dog. Jag berättade som jag mindes det, men nu när jag läst vad jag skrivit upptäckte jag att jag rört ihop tiden. Det spelar ju ingen större roll i sammanhanget, men jag vill gärna minnas rätt. Det kom tillbaka en del till mig nu. Till exempel det där när doktorn berättade att det rörde sig om en månad, att mamma nog inte hade längre kvar. Från den dagen dröjde det nästan exakt en månad innan hon drog sitt sista andetag. Hur kunde han veta det? Hur kan man veta sånt utan att veta vad sjukdomen beror på? Jag antar att de har sett förloppet så många gånger att de vet, vilket i sig är väldigt sorgligt, men ändå... Mammas fall var ju så unikt, sa de. Döden kanske aldrig är unik. Jag får kramp i hjärtat när jag återupplever allt som hände.

Hon var så bra på att ordna kalas, min mamma. Hon gillade det. Hon skulle gilla att få vara med och utforma dopfesten, och jag skulle vara tacksam för hennes hjälp. Jag får hjälp av alla snälla omkring mig, så det är inte det jag saknar. Jag sörjer att hon inte kan vara här och hjälpa, för jag vet hur gärna hon hade velat. Saknaden är så ofattbart stor när jag blundar och minns hennes leende. Jag spelar upp små filmklipp i mitt inre och jag önskar att jag hade riktiga filmklipp att spela upp på TV:n. Då kunde L fått se sin mormor.

Livet är orättvist.

Och nu till er som just nu befinner er i sorgekaos - jag tänker på er. Ni är inte ensamma. Jag önskar att jag kunde hjälpa. Jag kan föreställa mig hur fruktansvärt allt känns nu, som om en lucka under era fötter har öppnats och ni bara faller. Förmodligen känns det som om världen har rasat och aldrig mer blir densamma igen. Det kommer nog bli ännu värre, sen blir det sakta lite lättare att andas igen men det blir aldrig likadant. Var inte rädda för att prata, säg allt ni tänker på och gråt så mycket ni behöver och orkar.

Jag sitter i husets trappa och målar den vit, samtidigt som jag lyssnar på Sommar i P1. Mammas bästa vän ringde förra veckan och tipsade om "lyssnarnas sommarvärd", Monika Nyström, för hon trodde att jag skulle uppskatta programmet. Det gör jag. Jag känner igen mig. Det är skönt att höra någon berätta om att hon också har suttit bredvid sängkanten när hennes älskade drog det sista andetaget. Att hon har hållt handen och undrat var livet tog vägen. Att hon har suttit i en stol framför en läkare som så varsamt han kan berättar att det inte är långt kvar nu. "Det är inte långt kvar nu", som man säger till barnen i bilen, med skillnaden att barnen oftast vill att resan ska ta slut. Jag har varit med om allt det där. Jag har sett min tappra mamma plågas och dö. Långsamt, men alldeles för fort. Jag önskar ingen annan de upplevelserna, men det är på något sätt betryggande att veta att det finns de som kan föreställa sig hur det känns, och att höra någon säga det. Jag minns ännu en gång, alla känslor kommer över mig. Upp till ytan igen. Så jag sitter i trappan och gråter, och jag märker det inte förrän jag ser att det droppar salta tårar i färgen. Då försöker jag hejda mig och sluta gråta, men så tänker jag att det inte är farligt att minnas. "Gråt bara", brukade mamma säga, "det är bra".
Det var längesen jag grät av sorgen. Jag har varit så upptagen med att... leva... att jag på något sätt har glömt att sörja aktivt, och det väcker skuld, men så tänker jag att mamma hellre hade velat att jag levt mitt liv. Om jag kunnat ringa till henne och fråga vad hon tycker, så hade hon säkert sagt att det gör henne glad. Jag får påminna mig själv om allt klokt hon brukade säga när jag ringde.

Om jag kunde skulle jag ringa till henne nu och diskutera sommarpratet jag precis lyssnat på. Vi skulle känna igen oss tillsammans. Nu hör jag henne säga att jag ska ringa till hennes vän. Innan mamma dog sa hon att jag skulle tänka på att jag har de här människorna omkring mig. I sin himmel är hon alldeles säkert glad och tacksam för att de finns kvar på jorden.

Det var så mycket jag tänkte på att skriva om, men det är bättre att ni också lyssnar på Monika Nyströms sommarprat.


Vi har målat taken vita också. Du brukade prata om hur fint det skulle bli med vita tak på övervåningen. Nu har vi gjort det. Kan du se? Jag minns hur du satt i din stol när vi målade i lägenheten, och med jämna mellanrum sa du till mig hur duktig jag var. "Du är min bästetjej, det vet du va?". Jag upprepar det där hela tiden. Det har etsat sig fast. Tack bästemamma. Jag saknar dig.

"But even when I let you down I hope that I can help you see - the parts of you, are the best parts of me." - Ron Pope

Jag frågade i ett sms om hon önskade sig något speciellt till Mors dag. Ovanstående fick jag till svar. Jag köpte en flätad palm som numera står i mitt eget vardagsrum.

I bakgrunden på bilden skymtar mammas hand om hennes täcke. Hon var på väg till hängmattan, och där låg hon sen och läste Drömhem & Trädgård. Det är ett år sen. Bara ett år sen. Nu ligger någon annan i hängmattan. Jag kan inte åka dit och sitta på bakgården i solen.

Det är Mors dag på söndag. Jag visste inte förra året att det var den sista Mors dag som jag fick fira mamma. Just då trodde vi att hon var på bättringsvägen, att hon höll på att återhämta sig, att hon inte hade någon cancerskit längre. Nu påminns jag om Mors dag tusen gånger om dagen. I annonser, tidningar, skyltar på stan, korten och prylarna i affärerna. Jag vill köpa varenda liten sak och ge till Världens bästa mamma. Istället får jag försöka titta åt ett annat håll när jag går förbi. Jag blir arg för att det är så vansinnigt orättvist. Jag blir ledsen för att jag känner mig så ensam. Jag gråter för att tomrummet är avgrundsdjupt och för att det känns som om det aldrig kommer bli lättare."


Idag läser jag det där och tänker - tänk om jag vetat att jag visst kan åka dit och sitta på bakgården i solen nu, ett år senare. Att jag imorgon får nyckeln till huset. Att det är jag som ligger i hängmattan snart, inte "någon annan". Och tänk om jag vetat att den här Mors dag är jag själv mamma. Och att det faktiskt har blivit lättare. Inte mycket, men lite. Jag saknar Världens bästa mamma hela tiden och jag vill uppvakta henne på söndag. Mors dag är inte bara en rolig dag, den drar upp sorgen till ytan, men det är något mer än saknad nu. Hon skulle gilla det.

Det där sms:et jag fick. Exakt två år senare bär vi in våra möbler i huset. Jag bär in den flätade palmen igen, tillbaka in i det som var mammas vardagsrum. J kanske frågar vad jag önskar mig på Mors dag och jag ska svara "en grön växt eller en mårbackapelargon kanske".

Det ligger en liten kille i soffan en bit bort. Han är så fin. Så stor. I alla fall om man jämför med för två månader sen. En gång i minuten vänder jag mig reflexmässigt om och tittar på honom. Jag ser hur han andas. Ibland rör han på sig lite, lyfter en hand mot ansiktet eller drar upp fötterna mot magen. Sträcker lite på sig och somnar om. För varje andetag höjs hans lilla mage under pyjamasen. Det gör mig lugn. Han är på riktigt. Han lever.

Det händer att jag ber J gå och titta till honom om han sover i vagnen. "Kan du titta så han lever", säger jag. Det låter ju makabert när jag hör det så här, men det är precis det jag menar. Jag har erfarit att det inte är säkert att man får behålla dem man älskar, och det har satt sina spår. Man ska inte tänka så, inte oroa sig, men det gör jag ändå. När det gäller barn så gör nog de flesta föräldrar det, men man hör inte så ofta någon säga det. Kanske är man rädd att det blir verklighet om man yttrar orden, men mamma sa ju alltid att det inte blir värre för att man pratar om det. Jag har lärt mig att om jag får säga vad jag oroar mig för så blir inte oron en tvångstanke. Jag går inte runt och tänker att han ska tas ifrån mig, det hade varit ohållbart och jag hade behövt hjälp, men jag värdesätter varenda sekund med honom. Jag slappnar av när jag hör hans andetag och känner hans varma andedräkt mot min kind. Han är full av liv.

Jag älskar honom villkorslöst, och jag är så lycklig för att han finns.

Jag sitter i ett rum fyllt av flyttkartonger. Ännu en gång packar jag ner allt som följt med mig genom livet. Slår varsamt in ömtåliga saker i tidningspapper och undrar om jag kan göra detsamma med mitt hjärta. Skriver på lådorna vad som finns däri, vilket rum de ska till, och oroar mig för att vi inte ska få plats i huset. Trots att det är större än där vi bor nu. Vi gör oss av med mycket. Rensar. Slänger, skänker, säljer. Ändå blir det mycket kvar. Materiella värden är inte så värdefulla, trots allt. Det är mycket jag inte kan göra mig av med ändå. Minnen. Av mamma. Som om jag försöker hålla henne vid liv. Kanske kan jag göra mig av med mer en dag, men inte nu, inte än. Jag saknar henne hela tiden. Särskilt nu, tänkte jag säga, men det är egentligen lika mycket jämt.

Jag läser gamla inlägg och minns ännu mer. Påminns. Det jag inte tänker på dagligen kommer tillbaka till mig. Så börjar jag gråta. Jag gråter inte lika ofta av saknad längre, men jag saknar lika mycket. Den dagliga kontakten, alla goda råd, öronen som ALLTID lyssnade, humorn, skratten, självklarheten. Så gråter jag lite till. Men så gör min son ifrån sig ett glatt ljud där han ligger bredvid mig och sprattlar. Jag vrider på huvudet och ser honom och ler varmt. Där ligger ju min glädje! Detta fantastiska lilla liv. Jag älskar honom så att det kniper i hjärtat på mig. Att mamma inte får träffa honom och att han inte får träffa sin mormor gör sorgen ännu större, och det är väl så, att sorgerna växer ikapp med glädjen. Det är ett stort liv!

 

Mamma, du har blivit mormor.

Jag ska låta ditt barnbarn lära känna dig. Jag ska berätta om vilken fantastisk människa du var och hur gärna du hade velat träffa honom och se honom växa upp. Du ska finnas i hans liv som du finns i mitt. Jag önskar att jag blir en lika bra mamma som du. Åtminstone i närheten, om det går. Ibland ser man dig i det här lilla barnet alldeles tydligt. En del av dig lever kvar i honom också. Du fattas oss!

 

Vi har köpt tillbaka ditt hus, mamma. Lugnet.

 

Det är så mycket mamma i det där huset. Det för mig lite närmare henne igen. Någon frågade om det inte skulle kännas jobbigt att bo där, men det känns bara bra. Jag saknar henne inte mindre någon annanstans. Jag har alltid älskat det där huset, kanske lika mycket som mamma älskade det. När hon blev tvungen att sälja var det inte aktuellt för oss att bo där, jag orkade inte fatta några beslut över huvud taget just då. Jag brydde mig inte om något förutom att mamma skulle leva. Ingenting annat spelade någon roll. Men huset är aktuellt för oss nu, och nu spelar det roll. De nuvarande säljarna har liksom bara förvaltat det ett tag, tills det blev läge. Det är vi glada för.

 

Jag hade inte klarat av att bo i lägenheten hon flyttade till när hon sålde huset, däremot. Det är skillnad. Det är sjukdom. Huset är friskt. Glada minnen. Mammas styrka lyser igenom där. Förnimmelser om den hon var sitter i väggarna. På något sätt sammanfattas hela hennes person i det där huset. Kreativiteten, händigheten, självständigheten, tryggheten...

 

Undrar hur många gånger jag har åkt förbi på vägen nedanför huset och tittat upp. Tänkt att jag aldrig mer kommer sitta på baksidan och dricka kaffe i solen. Jag har sett framför mig hur det är någon annan som ligger i hängmattan, som klipper gräs och hänger tvätt. Att det aldrig kommer bli vi mer. Jag har sett det som ett avslutat kapitel, men nu är det början på ett nytt. Det kommer aldrig mer vara mamma som gör de där sakerna, men genom oss finns hon kvar.

 

Jag skrev under kontraktet med en penna med mammas inskription. Det var inte planerat, det råkade bara vara den pennan jag hade med mig. När jag upptäckte det kändes det extra högtidligt. Du är med mig i allt jag gör.

Idag gick jag en promenad i solen. På vägen hem köpte jag årets första tulpaner. Jag hade lovat mig själv en bukett när julen var utstädad.
Det är underbart att ha tulpaner på bordet, men det får mig också att tänka på den här tiden förra året. Alla promenader i snön till mamma och avdelningen, och alla otaliga tulpanbuketter vi köpte då. En väldig massa tulpaner, helt enkelt. Mamma gillade det. De stod i burspråket så att hon kunde titta på dem. Oftast var de vita. Ibland med blåbärsris. När hon dog fick hon en lila i sin hand. Den matchade hennes fina tunika.
Även om tulpaner gör lite ont just nu så är det ändå så oerhört fint. Krispigheten. Våren. Mamma.

Julen gick ganska bra, trots allt. Det var så klart inte som det brukar men det är inte mycket som har varit det det senaste året. Det är nästan värre nu efteråt, när vi är där det började bli som värst. Om man kan säga så. Jag tror att det var runt den här tiden förra året som vi befann oss på Kvinnokliniken och genomled något av det värsta i våra liv.

På julaftonskvällen som var somnade mormor ifrån jordelivet. Hon levde ett långt liv. Nästan för långt, fast så kan man nog inte heller säga. Mormor blev 92 år, nästan 93. Hon ville kanske fira jul med morfar och mamma nu. Det är så mycket lättare att hantera när det känns naturligt. Mormor hade levt färdigt, det tror jag.
Det är begravning samma datum som mamma flyttade in på avdelningen där hon slutade sin tid på jorden.

Jag har så klart fortfarande mängder av saker som jag behöver prata med mamma om. Ibland vet jag vad hon skulle säga men lika ofta skulle jag behöva höra henne säga det. Och lika ofta saknar jag dialogen och har ingen aning om vad hon skulle hon råda mig till. Det är så svårt att vara beroende av en människa som inte längre finns kvar.

Det kom ett brev på posten adresserat till mamma. Det gällde hennes personförsäkring, och de har tydligen utökat sin repertoar en aning på Länsförsäkringar. När man får ett brev som gäller någon som inte längre är i livet, är det väldigt lätt att sätta julmusten i halsen vid första anblick av en rubrik som den ovan. Det hela känns en aning makabert.

Sorgen kryper efter mig som glädjens skugga. Ibland hinner den ifatt. Det börjar oftast med ett avbrott som släpper in stress. Stress som i vanliga fall inte skulle påverka mig nämvärt, men som när sorgen är alldeles nära gör att jag går in i den där negativa tankespiralen. Då ALLT hänger över mig. J brukar säga att jag klumpar ihop allt, och det stämmer ju. Inte en sak i taget, allt på en gång. Klart det blir kaos då.
Jag drabbas av trycket i bröstkorgen. Jag får svårt att andas. Jag försöker fokusera på Livet men spänningarna har mig i ett fast grepp. Till slut rinner det över och kanske släpper något då.

Jag har hela hösten gått och längtat och väntat på julen som om allt är som vanligt. Jag brukar ju älska julen som ett barn och jag går in för det helhjärtat. Så även i år, fram tills för någon dag sen då jag insåg att ingenting är som vanligt. Att det inte kommer bli roligt och mysigt utan bara annorlunda och konstigt. Att det är jag som måste ordna nu, och att det på julaftonskvällen inte kommer bli någon gröt i mammas kök och inga julklappar under hennes gran och inget kvällsmys i hennes soffa. Det kommer bara bli mörkt och ensamt och två personer i en lägenhet. Det bästa utav sällskap, javisst, men annorlunda och konstigt. Helst vill jag bara att det ska bli nästa jul, så jag slipper den här. Då kanske saker kan vara annorlunda på ett till största delen bra sätt.

Den enda som jag kände förstod mig när det var så här, var du mamma. Jag måste hitta något nytt som hjälper.

 

Skriv! skulle hon ha sagt. Skriv om sorgen! Skriv om saknaden och tomheten och ångesten och vreden och om allt det fina som finns kvar ändå. Skriv!

Så jag försöker. Men det går inte. Jag orkar inte ge mig hän och känna efter.

Jag ser på foton och hon ler. Ingen annan är som hon. Ingen ser ut som hon. Hennes ansikte är för alltid inpräntat i mitt huvud och jag minns henne som hon såg ut utan kortison. Hon ler. När jag skriver är den bilden så tydlig. Då är den fastetsad på min hornhinna och även om det är en fin bild får den mig att gråta. Jag försöker med all min kraft att låta bli för jag orkar inte. Jag kämpar så hårt att jag får kramp i käkarna. Det bränner i mina ögon. Bilderna och gråten som en brinnande sorg. Lågorna slår i mitt medvetande.

Jag är rädd att jag inte kan sluta om jag börjar. Det kanske bara eskalerar och så drunknar jag i en lavin av sorg. Hur ska man förhålla sig till saknaden?