Jag frågade i ett sms om hon önskade sig något speciellt till Mors dag. Ovanstående fick jag till svar. Jag köpte en flätad palm som numera står i mitt eget vardagsrum.

I bakgrunden på bilden skymtar mammas hand om hennes täcke. Hon var på väg till hängmattan, och där låg hon sen och läste Drömhem & Trädgård. Det är ett år sen. Bara ett år sen. Nu ligger någon annan i hängmattan. Jag kan inte åka dit och sitta på bakgården i solen.

Det är Mors dag på söndag. Jag visste inte förra året att det var den sista Mors dag som jag fick fira mamma. Just då trodde vi att hon var på bättringsvägen, att hon höll på att återhämta sig, att hon inte hade någon cancerskit längre. Nu påminns jag om Mors dag tusen gånger om dagen. I annonser, tidningar, skyltar på stan, korten och prylarna i affärerna. Jag vill köpa varenda liten sak och ge till Världens bästa mamma. Istället får jag försöka titta åt ett annat håll när jag går förbi. Jag blir arg för att det är så vansinnigt orättvist. Jag blir ledsen för att jag känner mig så ensam. Jag gråter för att tomrummet är avgrundsdjupt och för att det känns som om det aldrig kommer bli lättare."


Idag läser jag det där och tänker - tänk om jag vetat att jag visst kan åka dit och sitta på bakgården i solen nu, ett år senare. Att jag imorgon får nyckeln till huset. Att det är jag som ligger i hängmattan snart, inte "någon annan". Och tänk om jag vetat att den här Mors dag är jag själv mamma. Och att det faktiskt har blivit lättare. Inte mycket, men lite. Jag saknar Världens bästa mamma hela tiden och jag vill uppvakta henne på söndag. Mors dag är inte bara en rolig dag, den drar upp sorgen till ytan, men det är något mer än saknad nu. Hon skulle gilla det.

Det där sms:et jag fick. Exakt två år senare bär vi in våra möbler i huset. Jag bär in den flätade palmen igen, tillbaka in i det som var mammas vardagsrum. J kanske frågar vad jag önskar mig på Mors dag och jag ska svara "en grön växt eller en mårbackapelargon kanske".