Tänk att lite flytande morfin kan göra skillnaden mellan ett odrägligt och ett drägligt liv, mellan tårar och leenden. TACK för smärtlindring.

Jag sitter och drömmer om resor till solen. Jag vill åka till vita stränder och känna den varma sanden mellan tårna. Jag längtar efter havet och grönskande berg. Är man arbetslös kan man inte åka till en paradisö tio timmar bort. Det vill sig liksom inte. Däremot kan man åka till bästa vännen i Stockholm för 200 spänn, och det tänker jag göra. Kanske imorgon. Där finns Zinkensdamms tunnelbanestation och Lights of Havanna. Där kan man äta världens bästa pannkakor och promenera på Söder. Där kan man stå med tumvantar på en läktare och se på hur isen glittrar i strålkastarljuset, och lyssna till ljudet av skridskoskär. Det är nästan lika bra som vita stränder och 27 grader i vattnet!

Jag drömmer bara mardrömmar hela nätterna. Drömmar som innehåller smärta, ångest, obehag, sorg. När jag vaknar är jag genomsvettig och orolig och vill bara kliva upp och skaka av mig känslan. Mitt huvud är så fullt av intrycken från drömmarna att jag inte känner att jag har sovit. Det är ingen vila att jagas. Så jag vill inte gå och lägga mig nu. Istället sitter jag här och lyssnar på Kent, efter att jag läst ett sorgligt blogginlägg av bästisen på andra sidan jorden. Ibland måste man vältra sig i sorgen för att låta den få plats. Får den inte utrymme så jäser den över och infekterar hela ens existens. Det är då det gör ont, men ont gör det även att vältra sig. Pest eller Kolera. Men hellre väljer jag att sörja kontrollerat än att tassa på tå och aldrig veta när det slår till.

Framtidens verklighet är oftast snällare än fantasierna om densamma. Jag blev påmind om detta av en läkare. I mitt huvud har jag byggt ett luftslott av total katastrof när det omöjliga inträffar. Jag ser bara hur livet stannar, och jag förstår inte hur jag ska ta mig förbi det stoppet. En del av mig säger att jag måste ta ett steg i taget. Förbereda mig. Det är därför jag ibland mentalt går igenom en del praktiska detaljer. Allt ifrån små vardagliga måsten till livet som det kommer vara då. Det gör vansinnigt ont att tänka så, men jag tror att om jag sakta vänjer mig vid tanken så kanske inte katastrofen behöver bli så katastrofartad.

Jag var i kyrkan ikväll, med mamma. Det var fint. Mycket sång, värme, glädje. Mycket uppskattning och värmande ord. Där känner man sig värdefull. Gemenskapen är viktigare för mig än min tro eller icketro. Det finns ingen mening, så mycket vet jag.


Min vän länkade den här;

Jag gick till mamma med Karlsbadergifflar och chokladbollar med kokos på. Vi drack kaffe och pratade om livet.

"Jag blir bara sämre för varje dag..."

Det finns inte så mycket att säga. Eller snarare - det finns alldeles för mycket att säga.

Imorgon struntar jag i att ställa klockan. Imorgon är det fredag och jag väljer att sova tills jag vaknar.