10-02-20 15:27 Mamma Sjukhuset

Var det senast vi pratade i telefon? Jag tror det. Jag undrar hur länge det ska stå kvar i samtalslistan på telefonen. Det är nog bara några samtal bort. Varje liten sak som tas ifrån mig. Varje dag tas hon ifrån mig.

Det finns inga genvägar igenom sorg. Jag gör allt jag kan för att inte tänka på det. För att inte tänka på mamma och gå igenom mina minnen. Det ger mig dåligt samvete att jag försöker skjuta undan det, men jag orkar inte. Förlåt mig mamma. Jag saknar dig så oändligt mycket och tänker på dig hela tiden, fast jag försöker låta bli. Min självbevarelsedrift säger åt mig att inte gå in i det där eldhavet som är sorgen. Släpp inte in det, det gör för ont.

Räcker det med de stunder det kommer åt mig? Räcker det att jag gråter mig rödögd bara till den gräns då jag kan hejda mig? Hur länge klarar man att stå emot sorgen? Jag vet att man inte ska göra det. Det finns inga genvägar.

Det är vår nu och den kom för sent. Vi skulle gå ut och känna gruset under våra fötter. Vi skulle andas vårluften och känna att vi lever. Nu går jag runt i dina skor och hoppas att du känner gruset. När himlen är klarblå, ser du mig klarare då?

Förresten, mamma, vi hittade bilnyckeln idag. Den låg i kostymbyxorna som J hade på sig på bröllopet i september. Det var lite snopet. Jag hör dig säga att det var ju bra att den kom fram - vilken tur!

Jag har inte kunnat skriva. Jag kan nog fortfarande inte skriva.

Mamma är i himlen nu.

Jag är i chock trots att det var väntat. Allting gör ont. Var jag än vänder blicken är hon där. Allting påminner om mamma. Ibland så förstår jag vad som har hänt och då går jag sönder. Sen faller det in i mitt undermedvetna igen och man kan tro att jag är hel, men det är jag inte. Jag är trasig och varje spricka gör ont. Kan man lägga själen i en gipsvagga? Kan man gömma sig för sorgen?

Mamma, vad ska jag göra nu?

Hon vet alltid vad hon ska säga. Hon har alltid en lösning eller en handlingsplan. Jag tänker oräkneliga gånger om dagen att jag ska ringa till henne, men så slår verkligheten till och jag får hejda min impuls. Jag tänker att jag måste ringa och berätta att jag ska åka bort ett par timmar. Jag tänker att jag ska ringa och tipsa om det där TV-programmet jag tror att hon skulle vilja se. Jag tänker att jag ska ringa till henne efteråt för att diskutera det de sa i dokumentären. Jag tänker att jag ska ringa och fråga vad jag ska ha på mig när jag ska gå på parentationen. Även om jag har andra människor att ringa till så är det inte mamma och det gör mig så vansinnigt ensam. Ibland när min telefon ringer, vilket den väldigt sällan gör nu, så tänker jag att det nog är mamma som undrar hur det är med mig och vad jag gör. Tänk att telefonen blir en så stark symbol för vad jag har förlorat.

Mamma, jag saknar dig.

Jag har en sjal som är din och den doftar som du. Det skär som tusen knivar i mitt hjärta när jag andas i den. Knivar av kärlek och tacksamhet och saknad och längtan och omsorg och avgrundsdjup sorg. Hur kan du inte finnas kvar hos mig när din doft kan göra det? Är själen som en doft? Är du kvar hos mig?

Mamma, du kommer alltid finnas kvar hos mig.

Jag sitter vid din säng och lyssnar på varje andetag du tar. Ibland är du stilla och då stirrar jag på din bröstkorg tills jag ser att den höjer sig lätt. Jag stirrar döden i vitögat och än så länge vinner jag. Med svaga andetag fyller du dina lungor med så mycket luft du orkar. Det är knappt synbart. Hör du mig? Ja, det gör du. Du sneglar på mig med ditt ena ögonlock öppet några millimeter. Det ser ut som om du har koll på läget. Är du törstig? Ja, väldigt. Orkar du dricka? Ja, det gör du. Ännu glöder ditt hjärta. Jag tror att det är starkare än jag.

Din hud är mjuk och med en svag doft av rosor. Det är du. Även om jag är vuxen så säger mitt hjärta åt mig att krypa ner bredvid dig, som när jag var liten och rädd. Istället lägger jag mitt huvud på din axel och du lutar ditt huvud mot mitt. Ordlöst. Det är en gest i samförstånd om vad vi betyder för varandra. Att vi går igenom det här tillsammans.

Men jag får komma ut ur det ensam.

Varje gång jag vaknar står verkligheten vid min sängkant. Med ett hånfullt leende spottar den mig i ansiktet.
Man brukar säga att man önskar att det var en ond dröm som man fick vakna ur, men det är verkligheten som är det onda. Drömmarna är fina. Där har mamma på något mirakulöst sett blivit frisk, men ingen bryr sig om hur. Det spelar ingen roll. Hon har på sig sina svagt randiga jeans med matchande jacka över en plommonlila tröja. Med benen uppdragna i soffan sitter hon och ler och pratar glatt om vardagliga saker. Hon är så fin i håret. Det glänser i silver.

Idag känns det som om varje dag är tyngre än den förra. Tyngre att ta sig igenom utan att sjunka ytterligare en bit ner. "Det stannar icke i jämmerdalen" brukar mamma påminna mig. "Det ordnar sig" sa en av de anhöriga på avdelningen, "det gör det alltid på ett eller annat sätt". Just nu är det svårt att se. Just nu känns det som om det bara blir värre. Och det blir värre. Kanske blir det bättre så småningom, men först måste det bli outhärdligt. Jag inser det.

Samtidigt kvittrar fåglarna med ett lättare läte för varje morgon som jag går vägen upp till mamma. Duvorna kuttrar under taken. Här och där skymtar barmark. Torr asfalt och grus. I mammas fönster har blåbärsriset slagit i blom. Och det GÖR ONT när knoppar brister. "Varför skulle annars våren tveka?" Tidigare ville jag att våren skulle skynda på men nu kan den lika gärna låta bli.