Idag gick jag en promenad i solen. På vägen hem köpte jag årets första tulpaner. Jag hade lovat mig själv en bukett när julen var utstädad.
Det är underbart att ha tulpaner på bordet, men det får mig också att tänka på den här tiden förra året. Alla promenader i snön till mamma och avdelningen, och alla otaliga tulpanbuketter vi köpte då. En väldig massa tulpaner, helt enkelt. Mamma gillade det. De stod i burspråket så att hon kunde titta på dem. Oftast var de vita. Ibland med blåbärsris. När hon dog fick hon en lila i sin hand. Den matchade hennes fina tunika.
Även om tulpaner gör lite ont just nu så är det ändå så oerhört fint. Krispigheten. Våren. Mamma.

Julen gick ganska bra, trots allt. Det var så klart inte som det brukar men det är inte mycket som har varit det det senaste året. Det är nästan värre nu efteråt, när vi är där det började bli som värst. Om man kan säga så. Jag tror att det var runt den här tiden förra året som vi befann oss på Kvinnokliniken och genomled något av det värsta i våra liv.

På julaftonskvällen som var somnade mormor ifrån jordelivet. Hon levde ett långt liv. Nästan för långt, fast så kan man nog inte heller säga. Mormor blev 92 år, nästan 93. Hon ville kanske fira jul med morfar och mamma nu. Det är så mycket lättare att hantera när det känns naturligt. Mormor hade levt färdigt, det tror jag.
Det är begravning samma datum som mamma flyttade in på avdelningen där hon slutade sin tid på jorden.

Jag har så klart fortfarande mängder av saker som jag behöver prata med mamma om. Ibland vet jag vad hon skulle säga men lika ofta skulle jag behöva höra henne säga det. Och lika ofta saknar jag dialogen och har ingen aning om vad hon skulle hon råda mig till. Det är så svårt att vara beroende av en människa som inte längre finns kvar.