'

 

Sofia Karlsson - Andra sidan

 

När du går där på saliga ängar,
för de är saliga, det vill jag tro
Kan du höra mig då när jag sjunger
Där du vilar i sorglöst bo

Det känns så jobbigt att jag ska hinna bli 30 innan den värsta krisen är över, och jag undrar om ångesten kommer vara lika stark hela tiden. Många säger till mig att det bästa jag kan göra för mamma är att vara stark och glad, men jag tror inte att hon skulle kräva det. Hon är stolt över mig ändå, det räcker att jag klarar mig. Och hon tycker att jag är stark. Hon brukade säga det.

 

När jag tänker på mamma får jag svårt att andas. Jag vill inte att det ska vara så.

Mamma, det är inte för att inte minnena är fina. Det är för de är så fina att det gör ont.

 

Jag frågade i ett sms om hon önskade sig något speciellt till Mors dag. Ovanstående fick jag till svar. Jag köpte en flätad palm som numera står i mitt eget vardagsrum.

I bakgrunden på bilden skymtar mammas hand om hennes täcke. Hon var på väg till hängmattan, och där låg hon sen och läste Drömhem & Trädgård. Det är ett år sen. Bara ett år sen. Nu ligger någon annan i hängmattan. Jag kan inte åka dit och sitta på bakgården i solen.

Det är Mors dag på söndag. Jag visste inte förra året att det var den sista Mors dag som jag fick fira mamma. Just då trodde vi att hon var på bättringsvägen, att hon höll på att återhämta sig, att hon inte hade någon cancerskit längre. Nu påminns jag om Mors dag tusen gånger om dagen. I annonser, tidningar, skyltar på stan, korten och prylarna i affärerna. Jag vill köpa varenda liten sak och ge till Världens bästa mamma. Istället får jag försöka titta åt ett annat håll när jag går förbi. Jag blir arg för att det är så vansinnigt orättvist. Jag blir ledsen för att jag känner mig så ensam. Jag gråter för att tomrummet är avgrundsdjupt och för att det känns som om det aldrig kommer bli lättare.

Det är två månader idag, sen du lämnade oss. Det är ett helt liv kvar, utan dig.

Det är fortfarande helt ofattbart. Jag kan inte förstå. Det känns som om mamma finns kvar, att hon bara är bortrest ett tag eller att det bara var några dagar sen vi pratade i telefon. Jag måste ringa nu. Höra vad hon gör och hur hon har det. Gå upp med fika, hälsa på. Berätta om mina dagar, vad jag gör och vad jag tänker på. Berätta vad som händer. Fråga hur man gör saker. Be henne berätta om allt det där som jag inte vet själv. Jag tänker så ofta att hon hade en massa vetskap i sitt huvud, saker som hon skulle lära mig när det blev tid för det. Det är så mycket vardag som vi missar. Det är så mycket som jag måste vara utan nu.

 

Idag satte vi körsbärsblomster på mammas grav. Jag tror att hon blev glad. Hon ville uppleva våren, men när hon dog var det ännu snö och kallt. Vi brukade åka på Sakura-fest, som är mammas variant av den japanska traditionen att fira när körsbären blommar. Hon lärde sig det när hon var i Japan och sen har hon lärt oss detsamma. Det är en fantastisk tradition och jag önskar att vi kunde åka tillsammans i år igen.

 

Mamma, du är oersättlig och jag har så mycket som jag vill prata med dig om.

 

Jag sitter i soffan och dricker kaffe ur mammas Pettson och Findus-mugg. I somras gav jag henne en annan mugg, en som hon älskade. En med rosor på. Den var kvar i hennes lägenhet ända till sista städdagen då jag skulle ta med den hem. Jag la den i en flyttlåda, lite oförsiktigt kanske men jag tyckte den låg stadigt i en plastburk. När jag gick ut till bilen med lådan så sprack botten och rosenmuggen ramlade i asfalten och gick i tusen bitar. Den var det enda som gick sönder. Jag satte mig på marken och grät och fick en porslinsskärva i fingret och blodet rann. Förlåt mamma, för att jag hade sönder din favoritmugg. Jag ska köpa en ny till dig, likadan. Det kommer inte vara samma mugg men med tiden kanske det kan bli det. Samma. Då kanske jag glömmer att den första gick i tusen bitar.

Jag sitter alltså i soffan med mitt kaffe. Jag tittar på hus. Mamma skulle gilla att titta med mig, för det är sånt som intresserar henne. Mitt i hustittandet så ser jag att mitt barndomshem är till salu. Jag ville ringa till dig och berätta det, och så skulle vi titta på bilderna tillsammans och kommentera det dåliga valet av inredning. "Det var ju mycket finare förut, som vi hade det" skulle vi säga. Jag har så många gånger gått förbi huset och tänkt att jag skulle vilja ringa på och fråga om jag får titta hur de har det. Nu, sådär tio år senare, fick jag se det. Det var några månader för sent. Jag fick lust att köpa det, lust att låta mina barn växa upp där, lust att måla om det gult igen så att det ser ut som det ska. Men det är ju orimligt. Det ligger på fel plats. Jag vill säga det till mamma, att jag i någon minut övervägde det. Jag vet inte riktigt vad hon skulle svara, och det gör mig ledsen. Att jag inte vet.

Jag skriver i olika sorters tempus, med olika personliga pronomen. Det är ett resultat av konflikten i mitt huvud. Vem skriver jag till? För? Om? Finns mamma fortfarande kvar? Kan jag prata om henne som om hon lever? Till henne?

Du finns kvar hos mig.