Jag sitter i soffan och dricker kaffe ur mammas Pettson och Findus-mugg. I somras gav jag henne en annan mugg, en som hon älskade. En med rosor på. Den var kvar i hennes lägenhet ända till sista städdagen då jag skulle ta med den hem. Jag la den i en flyttlåda, lite oförsiktigt kanske men jag tyckte den låg stadigt i en plastburk. När jag gick ut till bilen med lådan så sprack botten och rosenmuggen ramlade i asfalten och gick i tusen bitar. Den var det enda som gick sönder. Jag satte mig på marken och grät och fick en porslinsskärva i fingret och blodet rann. Förlåt mamma, för att jag hade sönder din favoritmugg. Jag ska köpa en ny till dig, likadan. Det kommer inte vara samma mugg men med tiden kanske det kan bli det. Samma. Då kanske jag glömmer att den första gick i tusen bitar.

Jag sitter alltså i soffan med mitt kaffe. Jag tittar på hus. Mamma skulle gilla att titta med mig, för det är sånt som intresserar henne. Mitt i hustittandet så ser jag att mitt barndomshem är till salu. Jag ville ringa till dig och berätta det, och så skulle vi titta på bilderna tillsammans och kommentera det dåliga valet av inredning. "Det var ju mycket finare förut, som vi hade det" skulle vi säga. Jag har så många gånger gått förbi huset och tänkt att jag skulle vilja ringa på och fråga om jag får titta hur de har det. Nu, sådär tio år senare, fick jag se det. Det var några månader för sent. Jag fick lust att köpa det, lust att låta mina barn växa upp där, lust att måla om det gult igen så att det ser ut som det ska. Men det är ju orimligt. Det ligger på fel plats. Jag vill säga det till mamma, att jag i någon minut övervägde det. Jag vet inte riktigt vad hon skulle svara, och det gör mig ledsen. Att jag inte vet.

Jag skriver i olika sorters tempus, med olika personliga pronomen. Det är ett resultat av konflikten i mitt huvud. Vem skriver jag till? För? Om? Finns mamma fortfarande kvar? Kan jag prata om henne som om hon lever? Till henne?

Du finns kvar hos mig.