Det är så svårt. Så svårt att vara. Så svårt att tänka klart. Så svårt att skriva. Det mesta känns meningslöst, och när jag skulle förklara vad jag menade med "meningslöst" för en viktig person kunde jag inte sätta fingret på känslan. Jag hittade inte orden. Efter en stunds tystnad sa hon "Jag tänker mig att du inte menar meningslöst som i betydelsen poänglöst, utan meningslöst som att det inte längre har samma värde som när din mamma fanns i livet". Rakt på sak, och precis så menade jag. Det har inte längre samma värde. Det är så mycket som har tappat sitt värde. Små världsliga saker som förut kunde göra mig glad känns numera bara banala. Jag hoppas att det inte är förändrat för alltid, utan att jag kommer hitta tillbaka till det som inte bara är liv eller död.

Jag tror att mamma är i himlen. I en himmel. Jag måste tro det för att klara mig. Men i tron finns ett ständigt ihärdigt frö av tvivel, ett frö som jag inte vill låtsas om och försöker ignorera. Det är tvivlet som ger ångest.

Det fick mig osökt att tänka på Lars Winnerbäcks "Tvivel":


Tankarna på mamma pockar på överallt, hela tiden. Det gör så ont och jag försöker under dagarna ignorera det. Det låter hemskt att säga så, men det är den där överlevnaden det handlar om igen. Konstigt nog gör jag ofta helt tvärtom när det gäller konkreta saker. Som när jag går i mataffären och ser något som jag förknippar med mamma, då kan det hända att jag köper det bara för att så att säga ha det överstökat. Jag tvingar mig själv att göra jobbiga saker för att jag vet att de måste göras. Men det är bara ibland jag har styrkan att göra det. Andra gånger vänder jag bort blicken så fort jag kan och försöker skaka av mig känslan, för att jag inte är stark nog att ta emot den.

Mamma, jag saknar dig hela tiden och det gör så overkligt ont.

Jag fick hem mammas exemplar av tidningen Drömhem & trädgård. Hon älskade inredningstidningar. Just det här numret var som skrivet för henne. Det handlade om uterum och vårig trädgårdsinredning, om hur man inreder med rosor så som mamma gillade, om krispigt vitt mot transparent glas och sju sidor av ett reportage som de kallat för "Tokig i tulpaner". Mamma var ju tokig i tuplaner. Jag kom inte längre än så i tidningen innan jag var tvungen att stänga den. Saknaden blev för påtaglig. Också sorgen över vad hon missar nu. Jag undrar om man kan prenumerera på Drömhem & trädgård i himlen. J säger att man kan det.

Tack för er omtanke. Jag fick av någon anledning många nya läsare men min skrivkramp har nog fått dem att ge sig av. Ni är varmt välkomna i alla fall. Mamma uppskattar att det jag skriver blir läst, och har alltid uppmuntrat mig att försöka nå ut.


Inatt träffade jag mamma igen. Hon sa till mig:

"Det är ju bättre att jag kommer till er än att ni ska komma till mitt gröna hem."