Jag har inte skrivit på ett tag, men jag har för mycket i mitt huvud. Senaste veckorna, månaden, har varit extra jobbiga. Det kanske är årstiden och att det var nu hon blev sämre. Att vi hjälpte henne med flytten och spenderade hela dagarna tillsammans. Att allt kretsade kring sjukdomen. Fast det gjorde det ju hela tiden sen, och jag undrar om det ska vara extra jobbigt ända fram till mars för att sen kanske bli ännu jobbigare för att året har gått. Själva årstidsväxlingarna gör ont i sig. De är ett bevis på att tiden går, och jag har sagt det förut men jag vill inte att tiden ska gå. Jag vill inte påminnas om att mamma inte är med oss. Ibland önskar jag att jag kunde fly någonstans där saknaden inte existerar. Att jag kunde låta bli att tänka på henne. Det kanske låter hemskt och jag vill så klart inte glömma mamma, men saknaden och sorgen är så tung att bära. Det blir värre när jag tänker på det även om det är fina minnen. Kanske ännu mer då. Det betyder inte att jag inte vill prata om det. Jag nämner mamma flera gånger om dagen, oavsett vem jag har omkring mig, för att det är så nära mig hon är. Det är bara så dubbelt. Kärleken och saknaden på en gång, glädjen över fina minnen och sorgen över desamma.

Jag befinner mig i en situation då jag behöver mamma extra mycket. Jag behöver henne för att kunna hantera allt. Jag undrar saker och vill fråga, men kan inte.

Mamma, du skulle hjälpa mig nu. Vi skulle prata flera gånger om dagen och jag skulle kunna fråga om allt jag vill veta. Du skulle vara engagerad. Du skulle vara världens bästa. Men nu är du inte här.

Ibland blir jag i smyg irriterad på människor som inte fattar vad de har. Men de har inte gått igenom det här så de vet inte hur det är att sakna sen. Skönt är väl det. Jag skulle inte vilja ha gått genom livet med vetskapen om att den här sorgen väntar mig.

Jag går till graven och tänder ljus. Det är fint där, men jag tänker ofta att människor går förbi mammas grav varje dag utan att veta hur viktig hon var, och att det inte är vem som helst som vilar där. Så kanske alla tänker om sina saknade.

Det regnar. Jag vet inte om det är gråten eller regnet som lämnar fläckar på min tröja.