Idag satte vi oss i bilen och for till sjukhuset igen. Vi skulle få röntgensvar. Bilen hade frusit igen och isen på rutan var ogenomtränglig. Det var femton minus och världen var så där vacker igen, som i somras fast den vackra motsatsen. Kristallvitt. Jag tänkte att eftersom det är så vackert så är det nog inga glädjande nyheter, för enligt erfarenheten finns det ett kausalt samband mellan en vacker värld och dåliga nyheter.

Nyheterna var glädjande till viss del, för det fanns inga förändringar i buk och bål. I hjärnan har vissa förändringar ökat i storlek och vissa har minskat, men sammantaget är det ingen förbättring. (Ordet förändring är en väldigt neutral benämning på något så väldigt dåligt...) Förmodligen har strålningen bromsat förloppet, men inte hindrat det. Det var ganska väntat eftersom det har skett en kraftig försämring senaste veckorna, men nu kan jag inte längre bära på det där naiva hoppet att det ordnar sig. Att strålningen fortfarande verkar, att medicinerna ger biverkningar, att... Nu får vi istället hoppas på ett smärtfritt, långsamt förlopp. (Förlopp är också ett konstigt ord för något hemskt.) Det blir inte värre för att man pratar om det. Mammas röst ekar i mitt huvud. Det är som det är. Trots det tassar vi ändå på tå runt det. Vi använder förmildrande ord och lindar in verkligheten i bomull, trots att vi VET. Eller kanske just därför. Och det känns sämre nu än innan läkaren motvilligt nickade när mamma frågade om det bara går utför nu. För att när man har sagt att det är som det är så är det verkligen som det är. Jag visste det ju redan innan, men det var inte så definitivt. Inte ens jag säger längre det som ingen annan vågar sätta ord på.

Mina framtida barn kommer inte ha någon mormor. Varför tar just det upp så mycket av mina tankar?

Det är isande vinter i luften och kölden letar sig in i varenda liten springa. Den letar sig in under alla lager av kläder och biter mig i huden. Kylan gör att mina ögon tåras men den gör också att tårarna fryser till is i samma stund som de lämnar ögonvrån. När jag andas ut kondenserar luften framför min mun och vid varje inandning tar den kalla luften ett krampaktigt tag om mina lungor. Under mina fötter fastnar stenarna i frosten. Det knarrar där jag går. Fukten i min andning fastnar i mitt hår och fryser till is. När jag tar av mig vanten för att stryka undan en stel hårslinga från min rosenröda kind får jag ont i mina fingrar. Det är kallt. Frosten glittrar och träden ser ut som om de vore täckta med socker. Det är vackert. Vintervitt vackert.

När jag kommer in är jag nerkyld ända in till benen, trots att jag klätt på mig varmt. Det sticker i mina händer och fötter när värmen sakta letar sig in i mig. Jag tar på mig raggsockor och dricker varm choklad. Jag värmer en vetevärmare och lägger under täcket i min säng, och så kryper jag ner, fortfarande med raggsockor på fötterna. Jag tar två täcken och så ligger jag där nerbäddad och tänker...

...på alla hemlösa. På de 3600 personer som 2005 befann sig i akut hemlöshet. En siffra som enligt statistiken bara har ökat. Alltså minst 3600 personer som sover ute eller på härbärgen. Personer som inte tycker att vintern är det minsta vacker och som inte har någon säng att krypa ner i med två täcken och raggsockor. Tusentals människor som får fira jul i en kartong. Man kan ju undra hur många som fryser ihjäl i vår vackra midvinternatt...

Vill man ge en julklapp kan man skänka en slant till Stockholms Stadsmission för att hjälpa dem att hjälpa.

För det finns så mycket fint just nu. Jag satsar allt på julen. Jag gör sju sorters julgodis och slår in paket och pysslar med hemmagjorda julkort. Pyntar med ljusslingor och bränner mandlar. Min katt älskar mig och visar det hela tiden, jag har världens bästa sambo och mina vänner är finast i världen även om de är för långt borta jämt. Det är snö ute. Kallt och glittrande vackert. Det doftar hyacint och utblåsta stearinljus där jag sitter. Det är de till synes små sakerna som gör skillnaden.

"Är jag död nu?" frågade mormor stillsamt. Nej, du är inte död, du lever fortfarande. "Jamen, då dör jag nog snart." Lika stillsamt. Lika lugnt och sansat och rofyllt. Bara som ett konstaterande. Jag tror att hon har rätt, hon dör nog snart, men det känns inte hemskt på något vis. Hon förtjänar sin vila. Det känns alldeles naturligt. Jag kommer minnas henne med glädje men jag kommer inte sakna henne i mitt framtida liv för det är inte meningen att hon ska vara med där. Det är annorlunda.

Mormor ser ut som en liten porslinsdocka, och hon är lika bräcklig. Samtidigt är hon seg som färskt enris. Det är nog bondeblodet som gör sig påmint.

Hon har ett foto, ett svartvitt blekt, på sin bror och sig själv som barn. De är så fantastiskt söta. Mormor står i en vit klänning och vita skor, med rågblont långt hår med självfall. Om jag får en dotter önskar jag att hon är lik mormor som barn. Jag har väldigt svårt att föreställa mig den där flickan springa omkring och leka på gården, och tänka att det är min mormor. Min snart 92-åriga gamla mormor som jag aldrig har sett springa. Mamma påpekade att mormor levde som barn på Emil i Lönneberga-tiden. Då man åkte häst och vagn och inte kunde stressa för att hästarna går i den takt de går. Sen sa mamma att hon själv växte upp på Bullerbyn-tiden och då undrade jag vilken tid jag har vuxit upp i. Förändringens tid, antagligen. Jag undrar vad Astrid Lindgren skulle skriva om 2000-talet.

Nu ska jag iväg och hämta upp mamma med bilen. Hade jag tagit hästen och vagnen så hade jag behövt gå mycket tidigare och hade inte hunnit skriva detta, men just nu hade jag hellre haft en häst än en dator.

Idag slog det mig. Varför jag inte bryr mig om vad som händer just nu. Varför jag inte planerar och tar tag i saker. Varför det känns som om det kvittar. Det är ju för att jag vet att det kommer rasera. Insikten om mitt eget handlande är så självklar, men slog ändå ner som en blixt i mitt medvetande. Jag orkar inte befinna mig på toppen när jag faller så jag håller mig någonstans på mitten. Så kan man ju inte leva, tänker jag, men vet inte vad jag ska göra för att låta bli. Det är ju därför som ovissheten är så plågande. Hade man vetat att det handlade om år så hade det ju varit meningsfullt att bygga upp något, men månader... därför går jag på sparlåga. Verkar jag oengagerad i det som man "bör" engagera sig i så är det för att mitt engagemang finns på annat håll. Jag undrar vem som ska döma mig för det.

Jag föreställde mig hur farmor satt på ett moln med sina änglavingar och tittade ner på mig, och det var självklart att hon älskar mig trots att jag aldrig fick chansen att sitta i hennes knä. Där på molnet satt hon med min svartvita katt och jag tänkte redan då att det är så många som dör. Själv skulle jag inte dö än på länge, eftersom jag hade sparat teckningar som jag skulle titta på när jag var stor. Om jag hade kommit ihåg att de var en gåva från det där lilla flickebarnet som var jag så hade jag inte obarmhärtigt slängt dem 20 år senare. 20 år senare hade jag också hunnit flyga tillräckligt många gånger för att inse att inga änglar sitter på molnen. Ändå återkommer jag till hur pappa brukade gnola vid spisen i köket - "Glöm inte bort att änglarna finns, att de är här för att se hur du har det." Och jag tänker på den vita duvan som var skickad från morfar just för att se hur vi har det...

Idag är det första december. Idag har varit en bra dag. Jag fick ett brev som talade om att jag fått upprättelse i ett försäkringsärende och det hamnar på pluslistan över mänskligheten. Det lönar sig fortfarande att vara ärlig, och det straffar sig att ljuga. Tack och lov.

Jag har öppnat min adventskalender och tänt mitt adventsljus, för det ska man göra första december. Jag har också handlat blommor på torget och gjort en julgrupp, så nu doftar det en där jag sitter. Jag älskar doften av en. Doften av en talar till mina rötter, jag känner mig trygg då. Att pyssla med blommor är en tacksam syssla. Det är lite meditativt samtidigt som det stimulerar kreativiteten och alla sinnen. Eller ja, inte smaken då, jag brukar inte smaka på växterna. Kanske inte hörseln heller när jag tänker efter, men lite, det knastrar när man lyfter rötterna ur plastkrukorna och det knakar lite när man skär i hårda stjälkar och när man vattnar jorden första gången hör man hur törstig den är och hur den suger åt sig varenda droppe. Fast det är inte så mycket ljud annars. Det är en ganska tyst syssla. Om man bortser från katten som trampar runt mina fötter och jamar för att hon vill ha uppmärksamhet och se vad jag pysslar med. Hon smakar gärna också, till skillnad från mig då.

Med jord under naglarna satte jag mig vid köksbordet, bredde ut en tidning och började smälta lack och trycka sigill. Det sprider också en härlig doft. Tillsammans med lite sidenband och lite papper blev det något juligt. Det sista lacket hann knappt torka innan jag var tvungen att springa ut till bilen för att åka och följa med mamma på en grej. J säger att jag är den juligaste människa han känner. Han tycker att jag möter julen med ett barns förväntan. Kanske stämmer det. Jag vill gärna att det ska bli bra. Därför blir jag ofta ledsen på julafton, men det gör inte så mycket. Det är ju advent som är grejen.

Körsbär i likör. Mamma älskar den där pralinen, den vi andra avskyr. Alla vet ju att den annars alltid ligger kvar i översta lagret i en evighet. Jag tycker själv att den är närmast vidrig, men mamma tar den som förstahandsval. Hon dricker inte alkohol, det har hon aldrig gjort, men hon älskar choklad med likör i. Hon är rolig så.

Av den enkla anledningen att Körsbär i likör är mammas favorit i Aladdin-asken, har jag nu röstat på den i Marabous kampanj på www.raddajulen.nu. Egentligen spelar det ingen roll och mamma bryr sig inte om sånt där, men plötsligt kändes det som en väldigt stor grej att Körsbär i likör kan komma att försvinna. Ett banalt sätt att försöka kontrollera att hon inte försvinner.

Hon ramlar då och då. Faller handlöst ner på golvet. Bara åt höger. Så jag får hålla i henne när vi går någonstans. Jag får gå på högersidan och vara stark. Jag har hennes arm krokad i min. Som med mormor. Gamla, gamla mormor. Inte gamla, gamla mamma. Vi måste gå i precis rätt takt för att det ska kännas bra, inte för sakta. Jag hjälper till så mycket jag kan - eller gör jag det? Man kan alltid göra mer, alltså får jag skuldkänslor när jag går hem. Jag känner skuld när jag blir trött, när jag inte orkar, när jag gör något annat. Om hon tvingas orka med den där skiten så borde jag alltid orka, för hur mycket det än blir så blir det aldrig lika mycket.

Jag vet precis vad jag skulle säga till någon i min situation, men när man befinner sig i det existerar inget förnuft. Det går inte vara konstruktiv och förståndig, det är bara tomma ord som tappat all mening. Känslan bestämmer, och gör du inte precis allt så gör du för lite. Alltså gör du alltid för lite. Det kommer jaga dig för resten av ditt liv.

Mitt hjärta fladdrar och bubblar. Det låter som något positivt, som fjärilar i magen, men det är det inte. Det är obehagligt. Det känns som om det bokstavligt talat sitter i halsgropen och pulserar. Jag vet inte om det är stress eller ångest eller något verkligt. Något fysiskt alltså. Som om ångest inte är verkligt.

Kan du ta mig till glada sommardagar där det här inte existerar?