Jag frågade i ett sms om hon önskade sig något speciellt till Mors dag. Ovanstående fick jag till svar. Jag köpte en flätad palm som numera står i mitt eget vardagsrum.

I bakgrunden på bilden skymtar mammas hand om hennes täcke. Hon var på väg till hängmattan, och där låg hon sen och läste Drömhem & Trädgård. Det är ett år sen. Bara ett år sen. Nu ligger någon annan i hängmattan. Jag kan inte åka dit och sitta på bakgården i solen.

Det är Mors dag på söndag. Jag visste inte förra året att det var den sista Mors dag som jag fick fira mamma. Just då trodde vi att hon var på bättringsvägen, att hon höll på att återhämta sig, att hon inte hade någon cancerskit längre. Nu påminns jag om Mors dag tusen gånger om dagen. I annonser, tidningar, skyltar på stan, korten och prylarna i affärerna. Jag vill köpa varenda liten sak och ge till Världens bästa mamma. Istället får jag försöka titta åt ett annat håll när jag går förbi. Jag blir arg för att det är så vansinnigt orättvist. Jag blir ledsen för att jag känner mig så ensam. Jag gråter för att tomrummet är avgrundsdjupt och för att det känns som om det aldrig kommer bli lättare."


Idag läser jag det där och tänker - tänk om jag vetat att jag visst kan åka dit och sitta på bakgården i solen nu, ett år senare. Att jag imorgon får nyckeln till huset. Att det är jag som ligger i hängmattan snart, inte "någon annan". Och tänk om jag vetat att den här Mors dag är jag själv mamma. Och att det faktiskt har blivit lättare. Inte mycket, men lite. Jag saknar Världens bästa mamma hela tiden och jag vill uppvakta henne på söndag. Mors dag är inte bara en rolig dag, den drar upp sorgen till ytan, men det är något mer än saknad nu. Hon skulle gilla det.

Det där sms:et jag fick. Exakt två år senare bär vi in våra möbler i huset. Jag bär in den flätade palmen igen, tillbaka in i det som var mammas vardagsrum. J kanske frågar vad jag önskar mig på Mors dag och jag ska svara "en grön växt eller en mårbackapelargon kanske".

Det ligger en liten kille i soffan en bit bort. Han är så fin. Så stor. I alla fall om man jämför med för två månader sen. En gång i minuten vänder jag mig reflexmässigt om och tittar på honom. Jag ser hur han andas. Ibland rör han på sig lite, lyfter en hand mot ansiktet eller drar upp fötterna mot magen. Sträcker lite på sig och somnar om. För varje andetag höjs hans lilla mage under pyjamasen. Det gör mig lugn. Han är på riktigt. Han lever.

Det händer att jag ber J gå och titta till honom om han sover i vagnen. "Kan du titta så han lever", säger jag. Det låter ju makabert när jag hör det så här, men det är precis det jag menar. Jag har erfarit att det inte är säkert att man får behålla dem man älskar, och det har satt sina spår. Man ska inte tänka så, inte oroa sig, men det gör jag ändå. När det gäller barn så gör nog de flesta föräldrar det, men man hör inte så ofta någon säga det. Kanske är man rädd att det blir verklighet om man yttrar orden, men mamma sa ju alltid att det inte blir värre för att man pratar om det. Jag har lärt mig att om jag får säga vad jag oroar mig för så blir inte oron en tvångstanke. Jag går inte runt och tänker att han ska tas ifrån mig, det hade varit ohållbart och jag hade behövt hjälp, men jag värdesätter varenda sekund med honom. Jag slappnar av när jag hör hans andetag och känner hans varma andedräkt mot min kind. Han är full av liv.

Jag älskar honom villkorslöst, och jag är så lycklig för att han finns.

Jag sitter i ett rum fyllt av flyttkartonger. Ännu en gång packar jag ner allt som följt med mig genom livet. Slår varsamt in ömtåliga saker i tidningspapper och undrar om jag kan göra detsamma med mitt hjärta. Skriver på lådorna vad som finns däri, vilket rum de ska till, och oroar mig för att vi inte ska få plats i huset. Trots att det är större än där vi bor nu. Vi gör oss av med mycket. Rensar. Slänger, skänker, säljer. Ändå blir det mycket kvar. Materiella värden är inte så värdefulla, trots allt. Det är mycket jag inte kan göra mig av med ändå. Minnen. Av mamma. Som om jag försöker hålla henne vid liv. Kanske kan jag göra mig av med mer en dag, men inte nu, inte än. Jag saknar henne hela tiden. Särskilt nu, tänkte jag säga, men det är egentligen lika mycket jämt.

Jag läser gamla inlägg och minns ännu mer. Påminns. Det jag inte tänker på dagligen kommer tillbaka till mig. Så börjar jag gråta. Jag gråter inte lika ofta av saknad längre, men jag saknar lika mycket. Den dagliga kontakten, alla goda råd, öronen som ALLTID lyssnade, humorn, skratten, självklarheten. Så gråter jag lite till. Men så gör min son ifrån sig ett glatt ljud där han ligger bredvid mig och sprattlar. Jag vrider på huvudet och ser honom och ler varmt. Där ligger ju min glädje! Detta fantastiska lilla liv. Jag älskar honom så att det kniper i hjärtat på mig. Att mamma inte får träffa honom och att han inte får träffa sin mormor gör sorgen ännu större, och det är väl så, att sorgerna växer ikapp med glädjen. Det är ett stort liv!