Jag sitter i ett rum fyllt av flyttkartonger. Ännu en gång packar jag ner allt som följt med mig genom livet. Slår varsamt in ömtåliga saker i tidningspapper och undrar om jag kan göra detsamma med mitt hjärta. Skriver på lådorna vad som finns däri, vilket rum de ska till, och oroar mig för att vi inte ska få plats i huset. Trots att det är större än där vi bor nu. Vi gör oss av med mycket. Rensar. Slänger, skänker, säljer. Ändå blir det mycket kvar. Materiella värden är inte så värdefulla, trots allt. Det är mycket jag inte kan göra mig av med ändå. Minnen. Av mamma. Som om jag försöker hålla henne vid liv. Kanske kan jag göra mig av med mer en dag, men inte nu, inte än. Jag saknar henne hela tiden. Särskilt nu, tänkte jag säga, men det är egentligen lika mycket jämt.

Jag läser gamla inlägg och minns ännu mer. Påminns. Det jag inte tänker på dagligen kommer tillbaka till mig. Så börjar jag gråta. Jag gråter inte lika ofta av saknad längre, men jag saknar lika mycket. Den dagliga kontakten, alla goda råd, öronen som ALLTID lyssnade, humorn, skratten, självklarheten. Så gråter jag lite till. Men så gör min son ifrån sig ett glatt ljud där han ligger bredvid mig och sprattlar. Jag vrider på huvudet och ser honom och ler varmt. Där ligger ju min glädje! Detta fantastiska lilla liv. Jag älskar honom så att det kniper i hjärtat på mig. Att mamma inte får träffa honom och att han inte får träffa sin mormor gör sorgen ännu större, och det är väl så, att sorgerna växer ikapp med glädjen. Det är ett stort liv!