Det är din födelsedag idag. Det har varit strålande sol i dagarna tre, men inatt var det åska och dunder. Jag vaknade till en gråmulen värld, men det blev varmt under dagen och väl vid graven var det en vacker sensommardag. Precis som sig bör den dag som är din.

Hösten är på intågande. Lönnarna på kyrkogården börjar skifta färg, och grusgångarna är kantade av gula löv. Lavendern vid vattenkannorna är överblommad för längesedan. Det vittnar om att tiden går. Jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Varje dag som går är en dag som mamma missar och en dag som jag tvingas vara utan henne. En del av mig vill så långt bort från den här mardrömmen som det bara går, men jag vill samtidigt stanna kvar. Stanna tiden. Helst dra den tillbaka. En annan del av mig vill se vad som kommer härnäst och kan inte vänta på att tiden ska gå sin gilla gång. Det är sorg och glädje i en evig förening, det där med livet. Jag önskar bara att sorgen inte var så stor och tung. Att inte saknaden var tvungen att vara oändlig.

Mamma skulle fylla 55 idag. Året hon föddes var -55. Det måste ha varit en stor dag för mormor och morfar. Jag tror att morfar och mamma äter smörgåstårta i himlen idag. Kanske har hon ställt till med kalas. Hon var så bra på det. Kanske har hon samlat flocken i himlen, så som hon gjorde på jorden.

Sängen är nybäddad med rena lakan som doftar av mammas tvättmedel. Jag har inte använt dem sedan jag tog hem dem, de har bara bytt garderob från hennes till min, men nu har jag bäddat med dem. Hon brukade ha dem i sin dubbelsäng, och det kanske inte stämmer men det känns som om hon använde dem nästan jämt. Jag har krupit ner och lagt mig till rätta. Om jag blundar kan jag föreställa mig hur jag ligger i min säng i mammas hus. Hon själv ligger i rummet en bit bort. Jag har dörren på glänt för att katten ska kunna komma och gå som hon vill, men mammas dörr är stängd för hon vaknar så lätt. Ibland ligger jag vaken och läser och då händer det att hon tittar in till mig när hon har varit uppe på toaletten, och så säger hon "är du vaken än?" och "godnatt min skatt".

När jag öppnar ögonen är jag tillbaka i lägenheten. Jag ligger under mammas täcke, i mammas nattlinne, med mina händer insmorda med mammas handkräm. Det var inte medvetet det blev så. Så inser jag att jag även ligger som hon brukade ligga, och det är tydligt att jag är min mammas dotter.

"Jag vill inte bli någon andra version av dig" sa jag till henne i mina trotsiga tonår, men nu ser jag inget fel i det. Jag kan inte minnas någon egenskap hos mamma som jag inte skulle uppskatta att ha själv. Fast allt som jag egentligen vill är ju att hon kommer tillbaka till mig, och att hon är hon som bara hon kan.

Jag har fyllt år och mamma var inte med. Många andra värdefulla människor var med, men inte mamma. Jag vet att hon önskar att hon kunde varit det. Kanske satt hon vid hålet hon borrat i himlavalvet och tyckte att vi verkade ha det trevligt. Det hade vi. Men hon fattades. Som alltid.