Sängen är nybäddad med rena lakan som doftar av mammas tvättmedel. Jag har inte använt dem sedan jag tog hem dem, de har bara bytt garderob från hennes till min, men nu har jag bäddat med dem. Hon brukade ha dem i sin dubbelsäng, och det kanske inte stämmer men det känns som om hon använde dem nästan jämt. Jag har krupit ner och lagt mig till rätta. Om jag blundar kan jag föreställa mig hur jag ligger i min säng i mammas hus. Hon själv ligger i rummet en bit bort. Jag har dörren på glänt för att katten ska kunna komma och gå som hon vill, men mammas dörr är stängd för hon vaknar så lätt. Ibland ligger jag vaken och läser och då händer det att hon tittar in till mig när hon har varit uppe på toaletten, och så säger hon "är du vaken än?" och "godnatt min skatt".

När jag öppnar ögonen är jag tillbaka i lägenheten. Jag ligger under mammas täcke, i mammas nattlinne, med mina händer insmorda med mammas handkräm. Det var inte medvetet det blev så. Så inser jag att jag även ligger som hon brukade ligga, och det är tydligt att jag är min mammas dotter.

"Jag vill inte bli någon andra version av dig" sa jag till henne i mina trotsiga tonår, men nu ser jag inget fel i det. Jag kan inte minnas någon egenskap hos mamma som jag inte skulle uppskatta att ha själv. Fast allt som jag egentligen vill är ju att hon kommer tillbaka till mig, och att hon är hon som bara hon kan.

Jag har fyllt år och mamma var inte med. Många andra värdefulla människor var med, men inte mamma. Jag vet att hon önskar att hon kunde varit det. Kanske satt hon vid hålet hon borrat i himlavalvet och tyckte att vi verkade ha det trevligt. Det hade vi. Men hon fattades. Som alltid.