Hur ofta säger du till dig själv att du är bra? Jämfört med hur ofta du säger till dig själv att du är dålig. Det är väl inte konstigt om man skäms när någon hela tiden säger åt en att man gör fel, att man är dålig, tjock och dum. Man borde säga till sig själv att man duger. Ja, inte bara duger, att man är hur bra som helst. Man borde säga att man är fantastisk och unik, att man är smart och snygg. Man borde säga "du gör så gott du kan, och det är mer än nog, du är underbar precis som du är och du behöver inte ändra på någonting".  Säg att du gör rätt, att du är godhjärtad, älskvärd, söt och snäll. För det är du. Du är varken dålig, dum eller tjock. Sluta säga så, det är inte snällt. Och du är ju snäll, det vet du faktiskt om.

Jag sitter i soffan med mitt nyduschade hår i en turban, med datorn i knät och en stor kaffekopp bredvid mig. Mina fingrar doftar av en blandning av somrig peelingkräm och malda kaffebönor. Peelingkrämen har samma doft som en body lotion jag använde en av somrarna som jag bodde hos mamma. De där somrarna var mysiga. Björklunda var lugnet för mig. På vissa sätt betyder det där huset mer för mig än huset som jag växte upp i. Anna frågade om inte jag har funderat på att ta över det, och visst har tanken slagit mig men det är inte rätt. Det är inte rätt tid. Var sak har sin tid sägs det, och Björklunda har haft sin nu. Nu är det dags för något nytt.

Alma sitter på golvet och tittar irriterat på mig för att hon är blöt. Hon luktar precis som Linus, vår hund, gjorde när han hade badat. Så Alma luktar blöt hund, fast hon är en katt. Jag duschade henne tidigare, mot hennes vilja. Mina två bästa vänner kommer hit i helgen, och J är väldigt allergisk så jag gör allt jag kan för att minimera skadorna. Alma är badad och borstad och allt i lägenheten ska dammsugas och skrubbas så att det varken är dammigt eller hårigt. Alma förstår nog, fast hon avskyr både duschen och dammsugaren.

Sen mamma blev sjuk igen är hon förbjuden att köra bil, så jag lånar hennes bil ett tag. Det är en modell som ser ganska speciell ut, och det finns inte så många sådana här omkring. Idag när jag kom hem så satt jag kvar när jag hade parkerat, för att jag ville lyssna färdigt på ett radioinslag, och då ser jag i backspegeln hur en likadan bil stannar vid trottoaren ute på gatan. Jag fick tänka efter flera gånger innan jag fattade att det var en helt annan bil än den jag satt i. Det var så overkligt. Mycket märkligt.

Nu har jag rensat färdigt bland alla saker. Det blev inte mycket kvar, och det är skönt. Jag gick igenom skolgrejer idag och slängde nästan allt, men jag hittade några guldklimpar som jag sparade. En del dikter bland annat, till exempel den här som jag gillade;


Jag ser dig sitta i ett flygplan
som ritar ett vitt tavelkritestreck på himlen

Jag tänker att där går nog änglarna på lina
i en himlarnas himlacirkus

och när du dör blir du den tama lejonhannen
med ett gap som någon får stoppa huvudet i
och jag blir den gråtande clownen
som snubblar på sina stora fötter

De starka färgerna är till för att bedra
Det lilla människobarnet tror att hon kan flyga

När motorn på en bil börjar koka måste man stanna och kyla ner den. Min hjärna fungerar nog ungefär på samma sätt. När den blir överhettad stänger den av vissa funktioner för att inte kollapsa. Då är mina sinnen på helspänn, jag tål inte beröring och jag är extremt ljud- och ljuskänslig. Jag hör allt som sägs till mig, men jag förlorar talförmågan och kan inte svara vilket leder till stor irritation hos den som pratar med mig. Jag ryggar undan och stänger in mig. Drar ner rullgardinen, stänger dörren, gömmer mig under täcket. Jag känner att jag ligger obekvämt men jag kan inte förmå mig själv att byta ställning. Jag är bara en hjärna just då, och bara om jag fokuserar all min kraft på det så kan jag röra på mig, men det känns meningslöst. Så ligger jag där utan att fungera, med tusen tankar och öppna sinnen, ända tills den förlösande gråten kommer och jag somnar.

Jag undrar om det är så där det är att vara apatisk, som de apatiska flyktingbarnen ni vet. Eller att ligga i koma med full hjärnaktivitet. Fast när jag vaknar så fungerar jag igen, och det enda som vittnar om time outen mitt huvud tog är den neddragna rullgardinen och den blöta fläcken på kudden. Jag är bara rädd att det ska hända vid fel tillfälle, eller att hjärnan fastnar i det där stadiet för alltid.

Hjärnan är så märklig. Vi kommer nog aldrig förstå den, men varför kan den inte bara fungera som den borde? Utan överhettning och tumörer?

Huset måste tömmas, och ett steg i den riktningen innebär att jag måste rensa bland mina magasinerade saker i snedtaksgarderoben. Jag tömmer banankartong efter banankartong och visar ingen barmhärtighet när jag slänger saker som en gång betytt någonting. Det som är funktionsdugligt skänks bort, några saker sparas och högen med soppåsar bara växer. När jag var liten sparade jag på allt. ALLT. Nu är det dags att göra sig av med det där.

Jag slänger gosedjur som jag har sytt i slöjden, som jag en gång har burit hem i famnen och varit stolt över. Jag hittar uppsatser jag har skrivit i skolan, läser några sidor och minns, för att sedan knöla ner dem i en röd påse. Av mina kartonger med barnkläder finns inte mycket kvar efter idag, jag la det mesta i skänka bort-högen. Tröjor som en gång varit mina absoluta favoriter och som på inga villkor fick rensas ut när jag var barn trots att jag vuxit ur dem för länge sen, de är inte särskilt viktiga längre. Mina eventuella kommande barn lär inte vilja gå i en rosa Rosa Pantern-tröja som mamma hade när hon var liten (och som redan hade genomgått några arvskiften före dess). Mina gosedjur älskade jag över allt annat, men nu har jag till och med glömt bort vad de flesta hette. De allra bästa, dem som jag minns namnen på, fick stanna kvar i en låda i garderoben men de flesta fick ta sitt pick och pack och flytta vidare för nya äventyr. Jag hittade mina luktsuddisar och just dofter innebär så starka minnen för mig. Jag var sju år igen och hade färgglatt bänkpapper i skolbänken. Då var ingenting som nu, så varför ska sakerna vara samma?

Prylar försvinner inte om man inte får dem att försvinna, och det är orättvist att luktsudden kan överleva utan märkbara ålderstecken. Fast jag har inte tid att vara sentimental, inte möjlighet. Något i mig har blivit apatiskt och då betyder inte saker någonting alls. Då känner jag mig lättare ju mindre saker jag har. Rymd är oerhört underskattat.