Sitter och väntar på att tiden ska gå så att jag kan åka till tåget som ska ta mig till Stockholm. Imorgon sätter jag mig på ett plan till Barcelona, tillsammans med min bästa vän J. Jag har gjort ett par låtlistor för tåg- och flygresan, bland annat en med klassiska stycken. Mest piano och cello. Jag tilltalas nästan bara av klassisk musik när den går i moll. Jag blir mest stressad annars. Ibland orkar jag inte med musik där någon sjunger, och då passar klassiskt bra att gömma sig med.

Mamma har börjat köra bil igen. Läkarna sa att hon får bestämma själv om hon vill köra eller inte, så nu kör hon korta sträckor.

I lördags började hon sänka kortisonet och fick genast ont i huvudet, så hon höjde igen. Jag vet inte om det är för tidigt att höja orosnivån också. Antagligen har strålningen inte verkat fullt ut ännu, så det kanske blir bättre. Det måste det bli. Jag försöker att inte tänka på huvudvärken. Särskilt inte nu när jag ska resa.

Alltid när jag ska packa får jag hjärnsläpp. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad man ska ha med sig när man reser. Jag minns inte ens vad jag använder för saker när jag är hemma. Jag har blivit ganska tankspridd och mindre förutseende än tidigare, fast det kanske har sin naturliga förklaring. Jag kom i alla fall ihåg att ta med mig passet och jag har precis skrivit ner numret till hotellet så att det går att nå mig om det behövs.

Egentligen älskar jag Sveriges sensommarväder. Luften går att andas nu, det är friskt och lite kyligt. Kallt men ändå sol, och det är svårt att avgöra om man ska ha koftan på eller av. Jag älskar det. Kanske är det ännu vackrare när jag kommer tillbaka om en vecka. Jag är ett sant septemberbarn. Jag ska bara resa bort en stund så att jag kan komma tillbaka. Jag ska bara pressa ur de sista dropparna sol ur sommaren, så att jag står mig länge sen. Jag ska åka med min nästansyster och andas den spanska luften för att se om det gör någon skillnad. Det gör det nog. Ombyte förnöjer, sägs det.