Bob Dylan. Julsånger. Två pluspoler som i teorin stöter bort varandra men som i praktiken dras samman och skapar något fint. Bob Dylan är fin. Julsånger är fint. Summan blir "finfint". Jag har inte läst några recensioner och förmodligen kommer inte skivan tas emot särskilt väl, för att Dylan helt enkelt inte gör julsånger. Fast det gör han ju nu. Jag älskar det.

Med sin raspiga rökröst förmedlar Dylan julens budskap, det där mjuka och varmt ombonade. I stark kontrast till hans röst. Han sjunger om Betlehem, Jesusbarnet, stjärnor i skyn, änglasång och tomten på juldagsmorgon. Det får gärna vara klyschigt, för framfört av Dylan blir klyschorna oklyschiga. Det känns ärligare så.

Det hörs att han är äldre nu, Bobby. Hans röst var fantastisk för 40 år sen, och är lika fantastisk nu fast på ett annat sätt. Raspig men len samtidigt. Som hårda karameller med mjuk kola inuti. Han gör julsångerna ännu varmare. Han tänder en öppen brasa i mitt hjärta. Jag är så svag för sånt här.

Kanske färgas mitt gillande av det faktum att alla vinstintäkter från skivan går till Feeding America och annan välgörenhet, vilket innebär att bara i år kommer 1,4 miljoner människor få mat i jul. Människor som annars skulle gå hungriga. Det finns hopp, tydligen.

För min del får det gärna bli jul nu direkt. Jag är redan inne på min andra flaska julmust.

 

 

Det här är inget annat än en eloge till hösten. Jag har gjort det förr, men jag kan inte sluta förundras över dess skönhet.

 

Jag vaknade idag och morgondimman hade knappt hunnit fly fältet innan jag öppnade dörren och välkomnade onsdagen med öppna armar och den vakna blicken fäst i horisonten. Min andedräkt kondenserade så fort den lämnat mina lungor och kylan väntade inte med att nypa mig i kinderna, på ett oblygt sätt som påminner om tanterna i kyrkan.

 

Det var frost på min cykel. Jag cyklade ändå.

 

Det var som om löven på träden har suttit i sammanträde med varandra fram till idag, och idag bestämt sig för att våga riskera att bli trampade på. För idag föll de alla, idag föll de verkligen. Jag undrar vad de tänker när de släpper taget och slänger sig ut, låter vinden leka tafatt med dem tills de når fastare mark. Undrar vad de drömmer om när de hänger där uppe. Är det kanske den årliga dansen på gatan nedanför som lockar... Som en lust som de inte vågar tillfredsställa, för att de är rädda för att lämna tryggheten där de sitter ihopkrupna i trädets famn och klamrar sig fast för allt de har att ge. Det måste fylla dem med blandade känslor att veta att de snart inte orkar längre, att de vare sig de är beredda eller inte snart faller. Kastas ut i iskalla vindar och piskas av regn och torkas av sol och snart syns de inte längre. När de känner sig bekväma på marken börjar dansen, och det är vackert för oss oförstående att bara beskåda. Jag ser hur de ler. Kan det vara så att de är lyckligt ovetande om vilket öde de har att möta? Jag tror att jag hoppas det. För snart syns de inte mer. Snart kommer Prins Vinter och lägger sin ridå över scenen där de framträder. Där de framträder så länge de orkar och deras energi verkar outtömlig, men snart fryser de ihjäl. Och då fryser jag ihjäl.

 

Och nu är frosten här. Och kanske tänker de där löven "Låt oss falla vackert och landa mjukt. Mjukt i en vattenpöl, eller mjukt i någons famn. Låt oss förena oss i dans, en vals för ingen alls."

Fröken Höst i sin skönhet har så långa armar idag att hon omöjligt kan missa att beröra någon. Dem hon missar är bara de som låter sig missas, och är de förlorade så fäll en tår. Hon gråter ibland, Fröken, men med så mycket känslor som det innebär att förföra sommaren och våldtas av vintern - vem skulle då inte gråta?

 

Nu är frosten här. Och nu faller löven i rörlig bild. Och snart, snart syns de inte längre. Snart fryser de ihjäl...

 

 

du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
medan natten fäller blåkalla skuggor häromkring

(...)
en elegi för alla sorger den här hösten handla om
för en mor som sjuknade in, för ett barn som aldrig kom
för skuggan över gården där aldrig solen lyste in
för en ork som inte fanns, du saknade min, jag saknade din
(...)
en elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
för en tid som bara går och aldrig kommer igen

Lars Winnerbäck - Elegi