Bob Dylan. Julsånger. Två pluspoler som i teorin stöter bort varandra men som i praktiken dras samman och skapar något fint. Bob Dylan är fin. Julsånger är fint. Summan blir "finfint". Jag har inte läst några recensioner och förmodligen kommer inte skivan tas emot särskilt väl, för att Dylan helt enkelt inte gör julsånger. Fast det gör han ju nu. Jag älskar det.

Med sin raspiga rökröst förmedlar Dylan julens budskap, det där mjuka och varmt ombonade. I stark kontrast till hans röst. Han sjunger om Betlehem, Jesusbarnet, stjärnor i skyn, änglasång och tomten på juldagsmorgon. Det får gärna vara klyschigt, för framfört av Dylan blir klyschorna oklyschiga. Det känns ärligare så.

Det hörs att han är äldre nu, Bobby. Hans röst var fantastisk för 40 år sen, och är lika fantastisk nu fast på ett annat sätt. Raspig men len samtidigt. Som hårda karameller med mjuk kola inuti. Han gör julsångerna ännu varmare. Han tänder en öppen brasa i mitt hjärta. Jag är så svag för sånt här.

Kanske färgas mitt gillande av det faktum att alla vinstintäkter från skivan går till Feeding America och annan välgörenhet, vilket innebär att bara i år kommer 1,4 miljoner människor få mat i jul. Människor som annars skulle gå hungriga. Det finns hopp, tydligen.

För min del får det gärna bli jul nu direkt. Jag är redan inne på min andra flaska julmust.