Planerar dop. Utan mamma. Vill fråga om saker. Ventilera. Få hjälp. Diskutera. Prata om det där som bara vi två delar. Delade. Jag har ännu inte lärt mig att prata om mamma i förfluten tid. Hon finns ju kvar. Jag säger fortfarande att "hon är", och ännu får jag berätta för människor omkring mig att hon inte alls längre "är". Jag får säga att jag är mammalös, och att min son är mormorslös. Folk frågar när det hände och hur. Så jag berättar, men det känns liksom fortfarande overkligt.
Vår BVC-sköterska var klasskamrat med mamma, och idag undrade hon hur mamma dog. Jag berättade som jag mindes det, men nu när jag läst vad jag skrivit upptäckte jag att jag rört ihop tiden. Det spelar ju ingen större roll i sammanhanget, men jag vill gärna minnas rätt. Det kom tillbaka en del till mig nu. Till exempel det där när doktorn berättade att det rörde sig om en månad, att mamma nog inte hade längre kvar. Från den dagen dröjde det nästan exakt en månad innan hon drog sitt sista andetag. Hur kunde han veta det? Hur kan man veta sånt utan att veta vad sjukdomen beror på? Jag antar att de har sett förloppet så många gånger att de vet, vilket i sig är väldigt sorgligt, men ändå... Mammas fall var ju så unikt, sa de. Döden kanske aldrig är unik. Jag får kramp i hjärtat när jag återupplever allt som hände.

Hon var så bra på att ordna kalas, min mamma. Hon gillade det. Hon skulle gilla att få vara med och utforma dopfesten, och jag skulle vara tacksam för hennes hjälp. Jag får hjälp av alla snälla omkring mig, så det är inte det jag saknar. Jag sörjer att hon inte kan vara här och hjälpa, för jag vet hur gärna hon hade velat. Saknaden är så ofattbart stor när jag blundar och minns hennes leende. Jag spelar upp små filmklipp i mitt inre och jag önskar att jag hade riktiga filmklipp att spela upp på TV:n. Då kunde L fått se sin mormor.

Livet är orättvist.

Och nu till er som just nu befinner er i sorgekaos - jag tänker på er. Ni är inte ensamma. Jag önskar att jag kunde hjälpa. Jag kan föreställa mig hur fruktansvärt allt känns nu, som om en lucka under era fötter har öppnats och ni bara faller. Förmodligen känns det som om världen har rasat och aldrig mer blir densamma igen. Det kommer nog bli ännu värre, sen blir det sakta lite lättare att andas igen men det blir aldrig likadant. Var inte rädda för att prata, säg allt ni tänker på och gråt så mycket ni behöver och orkar.