Jag brukar prata med dig i mitt huvud. Varenda dag. Du svarar alltid så klokt. Precis så där klokt som du alltid svarade när du levde. Jag hör dina uppmuntrande ord och hur du frågar mig om jag verkligen vet om vad jag är för något. Ja, svarar jag, jag vet. Vad är du då, frågar du, för att få mig att säga det så att du kan försäkra dig om att jag faktiskt vet. Jag är din bästetjej. Jag vet det.

När du dog blev det ännu svårare att leva än det var förut. I ärlighetens namn hade jag ställt in mig på att när du dör så dör jag också. Åtminstone bildligt talat. Jag sa det till dig, att jag inte vet hur jag ska klara mig själv. Du svarade att det kommer vara svårt, att du vet det, men att jag kommer klara det. För att man kan så bra när man måste. Jag ville inte leva utan dig, det var för svårt att acceptera att jag skulle vara tvungen. Jag visste nog hela tiden att jag skulle göra det ändå. För att man kan så bra när man måste. Det är svårare nu, men det är väl så det är. Du lever kvar med mig, men jag kan inte krama dig. Jag undrar hur länge en människa lever kvar. Nästa generation kommer inte ha några minnen av dig och när jag dör så dör du också, igen. Jag menar inte att du inte ska få vila i frid, jag tror av hela mitt hjärta att du gör det, men du finns ändå kvar. Så levande fortfarande. I mig.

Det som händer betyder inte att jag har gått vidare. Det betyder inte att jag har glömt och att såren har läkt. Det blir inte lättare än så här, så jag tar tjuren vid hornen och lever. Du skulle uppskatta det. Som du uppskattade när jag "bet ihop och hade roligt", när du var sjuk och allt var svårt. Jag väljer att leva. Utan att gå vidare. Det kommer inte hända. Inte utan dig. Du kommer alltid gå med mig.

Ensamheten i att det som förut var Du och Jag, nu bara är Jag... Den är så omfattande. Den speglar storheten i det vi hade.

Allt jag vill dela med dig. Vad ska jag göra med det?

Jag åker genom byn där mamma bodde, saktar ner när jag åker förbi huset och glömmer titta på vägen för att jag måste se om allt ser likadant ut. Det gör det så klart inte, fast det är märkligt likt. Det borde ha förändrats mer. Jag funderar på om danskarna som har huset mitt emot har fått veta att mamma är borta, och om de i så fall berördes av det.

Varje gång jag åker förbi saktar jag ner, följer huset med blicken så länge att jag nästan tittar bakåt till slut. Sen tittar jag till vänster i vägskälet och tänker på alla gånger mamma promenerade den vägen. Alla gånger vi tillsammans gick runt broarna. Om jag inte kände för att gå någon längre promenad så kompromissade hon alltid med mig och sa "jamen, då går vi bara runt broarna". Eller så gick vi till kyrkan och klappade på porten, för att sen vända och gå hem igen. Ibland minns jag varenda gruskorn under mina fötter där de gick bredvid mammas. Så minns jag också hur vi brukade ta bilen ner till badplatsen om sommarkvällarna. Oftast var solen på väg ner och vi var ensamma där vi svalkade oss i dammen. På bara några sekunder drunknar jag mentalt i dammen av minnen.

När jag åker förbi lägenheten som mamma bodde i för sju år sedan så tittar jag in där också. Likadant är det med den sista lägenheten som hon knappt bodde i alls. Jag vet inte om jag hoppas få en glimt av henne, eller om jag bara vill plåga mig själv med insikten om att hon inte är kvar. Kanske är det ett sätt att bearbeta. Jag måste titta åt det hållet som det gör mest ont att titta åt. Fast egentligen spelar det nog ingen roll åt vilket håll jag vänder blicken. Jag påminns ändå. Minns och saknar. Varenda liten sak i min omvärld leder mina tankar till mamma. Det kan vara vilket ord som helst, vilken sak som helst, och jag finner direkt en koppling.

Jag gick till kyrkogården. Regnet höll precis på att avta och mina tygskor blev blöta i gräset. Mamma var alltid noga med ordentliga skor. Jag tände ett ljus och var på väg därifrån när jag började nysa. Tre gånger på raken. Det fick mig att vända mig om och titta på graven och plötsligt fann jag att jag log. Jag tänkte att det var mamma som busade med mig, killade mig i näsan och log sitt pillemariska leende. Som för att säga "Hej min bästetjej, här är jag, och jag har koll på dig och dina blöta skor". Så jag fortsatte le och vinkade till himlen.