Vägen mellan lägenheten och mamma är en enda lång sträcka av kramsnö och smutsig slasksorbet. Vattenpölarna blir bara större och större, och snart är de lika breda som gatorna. Man får gå omvägar vid övergångsställen och korsningar, men trots det står man ändå snart i vatten upp till fotknölarna. På något vis tycks min kropp suga åt sig det smutsiga vårvattnet, för plötsligt rinner mina ögon över. Halva vägen hem gråter jag. Jag snyftar och hulkar och hyperventilerar. Det är ingen stillsam nedstämdhet med små snödroppar i ögonvrån, som den jag tillåter vid sängkanten med hennes hand i min. Det här är desperat panikartad sorg som rusar genom hela min uppenbarelse. Jag kan inte hejda det, jag ringer min tröstande axel medans jag bidrar till den översvämmade gatan jag går på, och hoppas att ingen ser mig. Det är mörkt, så det går nog dölja mitt kaos i skuggorna av gatlyktorna.

JAG VILL ATT DU STANNAR KVAR HOS MIG.
Det går emot hela min existens att du inte ska finnas längre.

Hela min kropp skriker STANNA. Mamma måste stanna. Jag måste stanna. Tiden måste stanna. Sjukdomen måste stanna. Allting måste sluta galoppera som en skenande hjord - obarmhärtigt, besinningslöst. Men inte heller den kan jag hejda.

Rösten i mobilen säger "jag vet inte vad jag ska säga", och jag svarar att det går inte säga någonting. Det spelar ingen roll vad man säger för ingenting kommer ändra på det här. Det är som det är och det gör så vansinnigt ont. "Vi får finna tröst i varandra" säger rösten, och jag svarar som ett trotsigt barn att även om vi gör det kommer mamma alltid fattas sen. Jag vet att hon inte vill att jag ska tänka så, men jag orkar inte vara tapper. Jag vägrar per automatik att gå någon gyllene medelväg, för det är inget gyllene med den. Den är ett sorgligt nödvändigt ont.

Idag var hon trött och sov, och jag satt vid sängkanten och höll hennes hand. Plötsligt öppnade hon ögonen på glänt och log ett milt leende mot mig.

"Vad är det?" frågade jag nyfiket.
"Du är så söt" svarade hon och somnade om.

Jag och mammas syster sitter vid sängen nästan hela dagarna. Mamma sover mycket. Hon har ont ibland och krampar en del. Det kanske är något man ska vara tyst om, men det är en del av den här fruktansvärda sjukdomen och det finns nog ingen anledning att hymla med det. Mamma har alltid varit ärlig och rak, som sagt. Realist rakt igenom. Sjukdomen är inte hon, det är inte den hon är. Hon är den hon är bakom det där. Jag är rädd att sjukvårdspersonalen inte ser det. Inte hela bilden i alla fall. Kanske ser de fragment. Som att hon vet vad hon vill, att hon är självständig och att hon har humor.

Moster virkar mormorsrutor när mamma sover lugnt, och jag virkar Amigurumis. Det är små söta figurer, för den som inte är bekant med det hela. Igår gjorde jag ett litet monster ur den här boken. Jag gjorde en Cthulhu, som är den lilla grönen filuren längst upp till höger på bokens framsida. När jag visade mamma den så sa hon väldigt övertygande att det var likt hennes syster! Hon vet hur hon ska få oss att skratta.

Hon har blivit så mycket sämre på bara tio dagar. Det går för fort. Idag sov hon nästan hela tiden som jag var där. Hon hade ont en stund och fick morfin, och sov sen ännu mer. Jag har inte hunnit reagera direkt. Eller så har jag reagerat ända sen i somras. Jag har gråtit halva dagen och vet inte om jag ska gråta hela den kommande månaden också, eller vad jag ska göra med den. Jag kan ju inte leva hela mitt liv på en månad, även om jag skulle vilja att hon kunde vara med mig i allt som kommer hända. Jag vet inte vad jag ska göra. Det går för fort. Det går alltid för fort.

Igårkväll ringde mamma, som om hon aldrig hade slutat med det utan precis som förut alltid ringer till mig på kvällen. Jag tror för övrigt att det är hon varenda gång det ringer i min telefon, men oftast är det bara något Stockholmsnummer som tillhör något företag. Jag svarar inte. Det är helt ointressant.

Jag vill förstå hjärnan. Jag vill veta vad det är som har hänt i mammas huvud. Varför är hon förändrad? Egentligen borde det också vara ointressant, det där "varför", men jag funkar inte så. Jag vill veta. Jag har alltid velat veta.
Min bästa vän i Göteborg reagerade alltid på att jag ställde så mycket följdfrågor på allt hon berättade. Hon kunde berätta om någon liten notis hon läst i GP och jag ville genast veta all bakgrundsfakta. Hon hade ju ingen aning så klart, hon hade ju bara läst en liten notis, men jag tänkte inte så. Ibland ställer jag frågor bara för att få folk att börja fundera. Ibland vill jag bara få mig själv att börja fundera. Just nu önskar jag att jag kunde låta bli att fundera.

Blir det lättare om jag vet? Kan jag hantera det bättre om jag vet exakt vad det är som händer? Kanske.

När jag var liten var jag livrädd för tandläkaren. Det gick så långt att jag fick åka till en specialist sex-sju mil hemifrån. Där var de pedagogiska och gick igenom precis vad det var som skulle hända, vad de skulle göra, och då slutade jag vara rädd. Jag krävde kontroll redan då, tydligen.

Det här går inte att kontrollera. Det får mig att slå bakut.

Jag saknar att kunna ringa till mamma. Vi brukade prata i telefon varenda dag, ibland flera gånger. Jag kunde ringa om minsta lilla sak om jag ville. Ibland ringde jag bara för att jag hade tråkigt. Alltid när jag hade något på hjärtat så plockade jag upp telefonen. Hade jag inte ringt under dagen så ringde hon alltid när det blev kväll. Nu ringer det nästan aldrig i min telefon, och jag får hejda mina impulser att räcka mig efter telefonen flera gånger om dagen.

En liten bit av henne har redan lämnat oss, lämnat mig, och jag kan bara hoppas och önska att den biten kommer tillbaka.

Att låta någon ta så stor plats i ens liv som mamma har fått ta i mitt de senaste sju åren innebär en stor risk. Det innebär att om det händer något som skapar ett tomrum så blir det tomrummet så vansinnigt stort. Det skapas ett urholkat hål som ekar och gör ont. Jag skulle aldrig göra något annorlunda på grund av det, men det gör inte mindre ont för det - snarare mer.

Även om hon finns bara en kvarts promenad ifrån mig så saknar jag henne även när jag är där. Kanske ännu mer då. Fast det gäller bara de dåliga dagarna. Kanske mår hon bättre idag. Jag ska nog ringa och kolla.

Jag skrev ett stycke och raderade det. För att det inte betyder någonting. Eller för att det åtminstone känns som om det inte betyder någonting. Det mesta känns banalt.

Dagen började så bra, jag var pigg och det var ljust och jag var glad. Sen hände något. Jag vet inte. Jag somnade. Åt dåligt. Och så gick jag inte till mamma. Jag tror att hon kanske blev lite ledsen för att jag inte kom, eller så inbillar jag mig bara. Jag hade inte sagt att jag skulle komma, men ändå. Imorgon är det Alla hjärtans dag. Jag ska skriva en dikt i ett fint kort och gå upp till henne med den.

I mitt huvud hjälper jag henne att lägga upp sina ben i sängen, gång efter gång efter gång. Och så lägger jag filten över hennes fötter och frågar om hon ligger bra. Hon som har lärt mig allt om en kvinnas självständighet. Hon som alltid har varit sin egen bästa dräng. Jag vet inte varför de sekunderna det tar att lägga upp benen i sängen har fastnat i mitt medvetande, men idag är det symbolen för min kärlek.

Har jag haft uppe den här låten förut? Den har ekat i mitt huvud i snart två år.

 

Jag drömmer så konstigt. Varenda natt drömmer jag märkliga saker som jag inte förstår ursprunget till.

Inatt drömde jag att jag satt i en farkost på väg ut i rymden. Det var en man med märkliga orange fötter som körde skeppet, och vi åkte på en enorm startbana. Allt utanför skeppet var kolsvart förutom de stora cirkelformade lamporna som lyste upp startbanan. Jag var rädd. Jag ville inte ut i rymden. Jag sträckte ut min hand och där var mammas hand, redo att hålla min. Då var det inte så hemskt längre, då var jag inte så rädd.

Det är ju inte så svårt att förstå ursprunget till.

När jag berättade om drömmen för mamma, sa hon "Men du är ju redan i rymden". Och det har hon ju rätt i.

Kortisonet gör som de flesta vet att man svullnar. Mammas svullnad har bland annat lett till att hon inte kan ha sina innetofflor längre, för det går inte att få på dem på fötterna. Golven på avdelningen är hala, och med mammas nylonstrumpor blir de ännu halare. Rent livsfarligt hala. Alltså åkte strumporna av och numera är mamma mest barfota. Fast det blir ju lite kallt och lite opraktiskt att vara barfota hela tiden, så ett par tofflor behövdes. Ett par utan halkrisk. Detta resulterade i ett par knallröda Floppa-tofflor. Större delen av alla som jobbar inom vården går numera runt i ett par sådana där plastskor i alla dess färger, så det låg ju nära till hands för personalen att tipsa om ett par Floppa.

Jag åkte för att införskaffa ett par, något som visade sig vara ganska svårt mitt i den kallaste vinter. Jag gick i alla möjliga och omöjliga affärer och till slut hittade jag ett par, ett par knallrosa för en hundring. En kopia så klart, men det är så långt vi kan tänka oss att sträcka oss. 600 spänn för originalet är ju ett skämt. Dessa knallrosa visade sig vara för smala på bredden, så de passade inte på mammas fötter. Jag skulle lämna tillbaka dem och köpa ett par nya, bättre, bredare. Så jag åkte ut på jakt igen, och hittade en annan kopia för 80 riksdaler. Röda som blodapelsinjuice. De såg lagom ut så jag köpte dem, och mycket riktigt passade de. Nu skulle jag ju bara lämna tillbaka de rosa...

Det gick en vecka och jag hade typiskt nog inte lyckats ta mig till affären och lämna tillbaka tofflorna, och sen var dagarna förbi och det var för sent att åberopa öppet köp. Så nu satt jag där i bilen med ett par tofflor som ingen vill ha.

Därför sitter jag nu i soffan på mammas rum med fötterna i ett par knallrosa Floppa-tofflor. Som jag har hånat dem, som jag har kräkts över hur fula de är. Det därför inte helt lätt för mig att erkänna att hur fula de än må vara, så är de ganska sköna. Och de värmer mina kalla fötter.

Fast jag skulle aldrig lämna avdelningen i dem.

Nåja, vi får väl se.

Varje gång jag går där ifrån är det med ett sting i hjärtat. När jag tittar upp på istapparna längs hustaken känner jag hur de faller ner och träffar mig i bröstet. Varje gång jag går känner jag sorgen och skulden och otillräckligheten, och frustrationen över att jag inte kan stanna tiden. Det är så ofta jag vill stanna tiden. Fast det hade ju inte hjälpt. Det här är inte en verklighet jag vill stanna i, men jag befarar att den så småningom kommer bytas ut mot en värre. Kan jag få flytta tiden fram till den dag då allt är bra igen?

Mamma glömmer och blandar ihop. Är det dag eller natt, vilken veckodag, vilket datum? Fast jag vet ju inte heller vad det är för dag. Jag vet bara att varje dag som går känns som en förspilld evighet. Blir det vår snart? Kan vi gå ut snart? Kan vi resa bort? Våren låter vänta på sig. Det går inte att dra en rullstol genom snömodden på trottoarerna. Det borde vara en rättighet att kunna få gå ut och andas frisk luft. Och tänk om vi inte hinner? Tänk om våren kommer för sent.