Jag skrev just ett långt inlägg. Det försvann. Man kan ju bli bitter för mindre.

Nu drar jag till Stockholm. Jag och H ska bila upp, och det brukar ju vara trevligt. Vi brukar prata och sjunga och skratta och dansa om vartannat. Jag hade först inte tänkt att följa med, men sen ångrade jag mig. H far snart till Australien på obestämd tid, och det är sista gången vi alla kan träffas tillsammans innan dess. Och imorgon är ingen vanlig dag, för imorgon är min födelsedag! Den ska firas i bästa vänners lag på TGI Friday's med god mat och söta drinkar. Det går inte tänka sig ett bättre sätt att fira på. Det skulle i så fall vara om jag kunde dela upp dagen och spendera halva dagen i Småland och halva i Stockholm, men det går inte så jag får fira hemma på söndag istället.

Mamma, min bror och jag fyller år nästan samtidigt så vi brukar ha gemensamt födelsedagsfirande. I år ville dock mamma att jag skulle ha eget firande i stan, med motiveringen att jag har en tillräckligt stor lägenhet för att ha bjudning i nu, och att jag faktiskt fyller 26. Fast det är nog mest lägenheten det hänger på, för min bror är tre år äldre och han har aldrig haft eget firande i sin lägenhet.

Jag undrar om mamma vill att jag ska ha firandet hemma hos mig för att det inte ska bli första gången när hon inte är med längre. Som om vi sakta ska ändra våra vanor för att inte allting ska bli nytt på en gång.

Traditioner brukar ligga mig varmt om hjärtat av någon anledning, men nu är jag inte längre lika säker på om förutsägbarheten som traditioner bär med sig är något bra. Man blir ju bara ledsen, obekväm och osäker när saker plötsligt inte är vad de brukar vara. Då är det kanske bättre att inte förvänta sig något alls, utan bara ta det som det kommer. Men det är så lätt att skapa traditioner. Det räcker egentligen att bara upprepa en händelse en enda gång för att man sedan ska kunna benämna det som "tradition". Som julen i Björklunda. Det blir ingen mer jul i Björklunda. Det är tradition, trots att vi inte firat särskilt många jular där i jämförelse.

Nu drar jag till Stockholm. Min födelsedag brukar inte innebära några speciella traditioner, förutom att den brukar vara en bra dag. Jag älskar födelsedagar, även andras. Det är fint att tänka att imorgon bara är MIN dag. För att jag förtjänar det!

GRATTIS!

Oj, där ligger det visst en räkning. Har jag betalat den? Där ligger det visst en till, när skulle den vara betald? Och där ligger ett oöppnat kuvert från... ett försäkringsbolag. Ojdå. Undrar om det är något viktigt...

(Minns ni breven med Antrax? Mjältbrandsbakterien som skickades i brev till olika personer och organisationer... Jag vet inte varför jag kom att tänka på dem, men jag skyr mina brev ungefär lika mycket som om de vore kontaminerade.)

Jag har INGEN koll. Jag har drabbats av pappersförgiftning. Typ A-personen i mig slår bakut. När jag kommer hem och ser stöket på köksbordet och disken i diskhon spänner jag mig automatiskt som om det vore en hotsituation, och så blir jag irriterad och muttrar och... "städa då!" tänker man lätt, men det är mycket svårare än så. Det är väl det som är problemet - att hamna i ett vardagligt intermezzo som inte tillåter någon form av utsvävningar för att ta hand om det som upprätthåller det dåliga. Och det dåliga blir en självuppfyllande profetia för disken förblir odiskad.

Istället lägger jag mig i soffan, med datorn som ett värmande element över mina ben och katten med sina små älskvärda tassar över min arm. Och så sätter jag på en film och glömmer bort att öppna det där kuvertet.

Ja, nu har en timme hunnit passera sen jag skrev den där rubriken, men ändå. Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle hända något anmärkningsvärt nio minuter över nio den nionde september 2009, men jag märkte inget.

Det hände säkert något spektakulärt någonstans i världen, men eftersom jag är så självcentrerad spelar det ingen roll. Fast nu ljög jag, det klart det spelar roll. Det är bara det att det inte påverkar mig, och det förändrar inte något i min direkta omgivning. Ibland önskar man ju att det gjorde det.

Igår fick jag ett papper från försäkringsbolaget, en skadeanmälansblankett som jag skulle fylla i angående stölden i Barcelona. När jag kom hem från resan gjorde jag en anmälan på internet, och jag fick en bekräftelse via mail som sa att handläggaren skulle kontakta mig på telefon om det var något som behövde kompletteras. Det var ingen som ringde, utan nu fick jag alltså en blankett. En TOM blankett, som om jag inte anmält något alls. Jag ringde och frågade var min anmälan på internet hade tagit vägen eftersom de ville ha en ny, men då sa tjejen i andra änden att de måste ha en SKRIFTLIG anmälan också. Sen när är en anmälan på internet inte skriftlig? Jag frågade, men hon stammade bara fram något om att de måste ha en underskrift. "Så jag måste skriva ner allting en gång till?" frågade jag, och "varför finns möjligheten att anmäla på internet om det inte räknas som en anmälan?", men hon upprepade bara vad hon hade sagt om en skriftlig anmälan och en underskrift. De måste ha detaljer, sa hon... inköpsdatum och kvitton och sånt. Jag förklarade att jag hade gett dem inköpsdatum och att det inte finns något kvitto, men "då måste du skriva det" fick jag till svar. Jag ville skrika åt henne, gråta i telefonen och svära för att de är så omedgörliga, men jag sa "jaha, hejdå" och la på luren istället. Sen slängde jag mobilen i soffan (något kontrollerad aggression) och grät tills jag nästan spydde. Det var inte för att jag måste fylla i en blankett som jag bröt ihop, det vore ju lite märkligt, utan för att ALLTING är så förbannat jobbigt. Ingenting går smidigt.

När jag hade hulkat färdigt samlade jag ihop mina bitar och byggde ihop mig igen, lite starkare än förut. Så jag tog mig an mina papper, ringde försäkringsbolaget igen i ett annat ärende och fick då prata med en mycket trevlig och hjälpsam kvinna och jag kunde ärligt säga "tack så mycket för hjälpen" innan jag la på. Jag betalade räkningar, skickade in fotot till mitt nya körkort, sa upp försäkringen via facket och sökte ett jobb när jag ändå höll på.

Fast jag fyllde aldrig i skadeanmälansblanketten. Den ligger tom på soffkanten och sticker mig i ögonen, men där får den ligga. Jag vill inte ta i den med tång. Som en trotsig barnunge vägrar jag befatta mig med den.

Jag skriver också "i en parallell verklighet. En mindre anonym men också mindre fokuserad på Ödet. Eller om det ens kan kallas livsöde, när det kanske bara handlar om en olycklig slump. Frågor som den där kan få mig att ligga vaken om nätterna. Grubblandes. Som om jag fortfarande var ett barn som undrade Varför saker händer, istället för att vara en vuxen som undrar om kilopriset på potatis ska gå ner eller upp. Vuxna är inte lika ärliga som barn mest för att de inte har tid att fundera, tror jag. Vuxna är praktiska, det är det som är att vara vuxen. Alla vuxenpoäng handlar om att vara praktisk. Om att göra inköpslistor och veckohandla och spara pengar och PLANERA... planera för en framtid. Inte som barn - leva i nuet. Fast jag levde knappast i nuet när jag var barn. Jag fick ångest när det blev sommarlov för att jag visste att det skulle ta slut. Typiskt, liksom. Nu är jag närmare 30 än 20, men inte är jag vuxen för det. Tydligen. Eftersom jag fortfarande funderar över Varför."

 

 

Jag var hos kusinen och hennes familj på fika härom dagen. Lille G hade bakat kakor tillsammans med sin mamma så jag fick gott fika, chokladkakor med färgsprakande strössel och kaffe i farmors vackra kafferepsporslin. Vi tittade på bröllopsbilder och jagade spöken på övervåningen. Spöket Laban fick en innebandyklubba i huvudet och svimmade. Då kunde vi gå ner igen.

Innan jag skulle åka hem fick jag tillåtelse att plocka äpplen i trädgården. Jag fick med mig en kasse hem, och igår resulterade det i äppelrutor. Det doftade varm kanel i lägenheten. Dofter skapar trygghetskänslor. Hemtrevlighet. Äppelrutor och regniga fönsterrutor. Sommaren börjar ta slut på riktigt, så snart kommer nog min årliga eloge till hösten.

Snart ska jag följa med mamma och titta på en lägenhet. Den ligger inte precis där den borde, men den har allt den bör ha så det kompenserar nog. Vi får se när vi kommer dit.

Jag tog en promenad idag, den första på länge. En riktig promenad alltså, inte en gåtillaffärensväng eller så. Jag tänkte att om jag går till videobutiken med hyrfilmerna som skulle varit tillbaka igår så kanske jag fortsätter gå av bara farten. Det gjorde jag. Det regnade, men det struntade jag i. Jag började med att gå en sväng i ett villaområde, och för att undkomma mina tankar rabblade jag istället trädarter som jag passerade. Fast det fanns mest björkar och tallar. Björkar som började gulna i sitt lövverk och emellanåt släppte sina löv över de snäckor som sniglade sig fram längs cykelvägen. Det fanns så mycket speciella hus där i området, och jag försökte föreställa mig vad det är för familjer som bor där. Kvinnan som klippte gräsmattan utanför sitt träpanelklädda hus tittade på mig, och så log hon. Ett osäkert men snällt leende, som om hon undrade vem jag är. Jag kände mig som en inkräktare och försökte låta bli att stirra på husen och betrakta de välklippta gräsmattorna. Gräsmattor som jag impulsivt ville lägga mig ner på rygg på, och fånga regndroppar i ögonvrån. Barnen till den gräsklippande kvinnan lekte och skrattade och hoppade över häcken och ramlade omkull på gräset och jag tänkte som så många gånger förr att jag borde vara ett barn.

Rönnbärsträden lyser klarröda i höstsolen och jag minns att när jag var liten så gick jag en omväg i form av en halvcirkel runt vår rönnbärsträd i trädgården. Min bästa väns mormor fick en gång en bärfis i munnen och när jag hade hört om det utvecklade jag en lindrig form av bärfis-fobi. Bärfisar trivdes bland rönnbär, det visste jag, och därför var det ju självklart att inte längre gå under rönnbärsträdet. Jag gick omvägar om mycket när jag var liten.

Jag var i Barcelona, blev rånad, spenderade ett par kvällar på ett fantastiskt mexikanskt hak, levde på lånade pengar, sov på sandstranden, guppade i medelhavets vågor, brände mig i solen, drack sommarfriska drinkar, besökte La Sagrada Familia, strosade i designbutiker, njöt av bästa vännens sällskap och saltade sanningen för främlingar. Det var underbart!

Sen åkte jag hem och fick verkligheten kastad i ansiktet på mig. "Att komma hem är som att resa i tiden."*

Hemma var allt likadant som när jag for, förutom att vi hade fått vår nya soffa. Jag älskar den och den gör faktiskt vardagen lite trevligare. Allt annat var däremot oförändrat. Åtminstone kändes det så. Det var så mycket som hann ikapp mig medan jag inte var här. Försäkringar som måste fixas, räkningar som måste betalas, papper som måste skrivas under och skickas iväg, telefonsamtal som måste ringas... och sjukdomar som fortfarande var lika elakartade som när jag for.

Det gråa regnet utanför gör att det känns så overkligt att precis nu skiner solen med 35 graders värme tre timmar härifrån. Och jag är inte där. I en annan del av världen är allt lite annorlunda. Jag är här, där det inte är annorlunda. Där det är precis som det är. Där kylan och gråskalan gör vemodet tydligare. "Samma kärlek och vemod igen..."* Det går antagligen inte fly ifrån.

Det ringde på dörren. Jag lät bli att öppna. Jag ligger i soffan och tittar på Rosa Pantern. Det känns befriande med slapstick-humor, trots att jag inte skrattar en enda gång.



*Lars Winnerbäck - För den som letar