Jag tog en promenad idag, den första på länge. En riktig promenad alltså, inte en gåtillaffärensväng eller så. Jag tänkte att om jag går till videobutiken med hyrfilmerna som skulle varit tillbaka igår så kanske jag fortsätter gå av bara farten. Det gjorde jag. Det regnade, men det struntade jag i. Jag började med att gå en sväng i ett villaområde, och för att undkomma mina tankar rabblade jag istället trädarter som jag passerade. Fast det fanns mest björkar och tallar. Björkar som började gulna i sitt lövverk och emellanåt släppte sina löv över de snäckor som sniglade sig fram längs cykelvägen. Det fanns så mycket speciella hus där i området, och jag försökte föreställa mig vad det är för familjer som bor där. Kvinnan som klippte gräsmattan utanför sitt träpanelklädda hus tittade på mig, och så log hon. Ett osäkert men snällt leende, som om hon undrade vem jag är. Jag kände mig som en inkräktare och försökte låta bli att stirra på husen och betrakta de välklippta gräsmattorna. Gräsmattor som jag impulsivt ville lägga mig ner på rygg på, och fånga regndroppar i ögonvrån. Barnen till den gräsklippande kvinnan lekte och skrattade och hoppade över häcken och ramlade omkull på gräset och jag tänkte som så många gånger förr att jag borde vara ett barn.

Rönnbärsträden lyser klarröda i höstsolen och jag minns att när jag var liten så gick jag en omväg i form av en halvcirkel runt vår rönnbärsträd i trädgården. Min bästa väns mormor fick en gång en bärfis i munnen och när jag hade hört om det utvecklade jag en lindrig form av bärfis-fobi. Bärfisar trivdes bland rönnbär, det visste jag, och därför var det ju självklart att inte längre gå under rönnbärsträdet. Jag gick omvägar om mycket när jag var liten.