- Hej, jag skulle vilja öppna ett abonnemang för mobilt bredband.
- Jaha, då har vi det här som kostar 199 kr i månaden.
- Och vad kostar det om jag inte vill binda mig?
- Ja, då får du ju ingen puck (modemet, min anm.).
- Nej, men jag har redan en sen tidigare och kan använda den, eller hur?
- Ja, men då har du en gammal och långsam, och om du binder dig i...
- Ja, men det bryr jag mig inte om.
- Nej, men om du binder dig i 24 månader så får du får en ny och snabb.
- Men jag vill inte binda mig, jag klarar mig med den hastigheten jag har.
- Men om du binder dig i 24 månader...
- Men jag vill inte binda mig.
- Nej, men om du gör det...
- Men JAG VILL INTE BINDA MIG! Det är till min mamma och hon lever troligen inte om 24 månader!
- Nähä... jamen då kan du ju öppna ett abonnemang utan att binda dig.

Jag hamnade i en svacka. En sorgsvacka. En sån där dal i vilken jag är helt ensam i det här och där livets mörker vinner över ljuset oavsett vad alla fysikens lagar säger. Jag undrar om det är värt det, helt enkelt. Och för vem gör man det? För sig själv är väl tanken. Ingen människa är en ö, brukar jag påminna mig... men jag vet inte.

Jag är hungrig. Jag ska äta frukost och lösa sudoku. Och låtsas som om det betyder någonting.

15.52

Nu är det som jag önskade igår. Du sitter upp med håret och glasögonen på, och pratar med oss. Du pratar i telefon och läser inredningstidningar, nästan som om de senaste dagarna inte har existerat. För dig har de knappast gjort det heller.

- Mamma, vill du att jag tar med mig din egen kudde nästa gång jag kommer?
- Nej, det går bra... Du är snäll du.
- Och du är min bästemamma.

Nu sover du lugnt. Det ser i alla fall lugnt ut. Jag önskar att det gick att trycka tillbaka tumörerna så att de inte trycker på den där punkten som får dig att må så dåligt.

Du vaknar och ser på mig med ögon fulla av liv och när jag har hamnat i fokus säger du "Nämen hej Sara". Ja, jag är här. Och så säger du att du vet inte hur det är med dig. Och det vet inte vi heller.

Men ännu finns du kvar hos oss och vi älskar dig så mycket att kärleken rinner över och faller längs våra kinder. Kärleken är så varm att det svider i mina ögon på samma sätt som när man står framför en levande eld.


14.55

Jag hör dig prata överallt. Det låter som när du sitter i trädgårdsmöblerna och pratar i telefon. Jag hör dig inifrån huset, lite på avstånd. Jag tror att du pratar med din syster eller bästa vän. Du låter glad. Nu var det längesedan du hade brunt hår men när jag hör dig prata har du det.

Jag önskar att du vaknade ur sömnen och plötsligt var piggare igen. Att du satt upp med håret och glasögonen på, och pratade med oss precis som vanligt. Du skulle fråga hur det hade varit och vi skulle berätta och du skulle säga att det var väl jobbigt för oss...

Nyss sa du att du tycker att du mår ungefär som vanligt och om det känns så i dig blir jag lättad.

Mina ögon svider fortfarande.

Att sitta och vaka. Vänta... Utan att veta vad man väntar på. Vet du vad du väntar på?

Om Gud ska plocka hem dig kan han väl göra det med barmhärtighet. Jesus talade ju så mycket om barmhärtighet.

Människorna runt omkring oss talar om vädret och om hur allt blir som vanligt igen efter helgerna. Vad är det som blir som vanligt? Ingenting blir någonsin som vanligt.

Bredvid mig växer hjärtan på tråd i en kruka. Det är i likhet med hur det känns, som om våra hjärtan hänger på en skör tråd.

För fem år sedan drog stormen Gudrun genom Småland. I år drar en annan storm igenom oss med samma styrka och brutalitet. Överallt ligger rotvältsfällorna gillrade.