Enligt DN har världens äldste man, Henry Allingham, nu avlidit vid en ålder av 113 år och 42 dagar. Enligt egen utsago var det cigaretter, whisky, vilda kvinnor och humor som bidrog till hans långa liv. Det enda jag tänker när jag läser det här är att livet känns så slumpmässigt. Eller kanske snarare motsatsen - ödesbestämt. Det känns som om det kvittar hur man lever, som om det ändå inte går att styra vem som lever eller dör. Man kanske inte ska trotsa eller utmana "ödet", men ändå, spelar det någon roll? Fast med humor kan man nog hålla sig levande något längre. Jag ska göra något roligt.

Det där att Mr Allingham blev 113 år och 42 dagar... tänk att det var just 42 dagar. Varför inte 43 eller 41? I "Liftarens guide till galaxen" så är talet 42 svaret på den yttersta frågan om livet. I den svenska översättningen är frågan vad meningen med livet är, och då blir det ju ganska svårt att ta till sig 42 som svaret. I originaltexten är frågan, om jag inte minns fel, "How many roads must a man walk down?" och då är ju 42 ett ganska logiskt svar, i all sin ologiskhet så att säga.

Kuriosa i sammanhanget är att om solens strålar bryts 42 grader i vattnet så bildas en regnbåge, enligt Wikipedia. Det är ett vackert sammanträffande. Regnbågen är ett fint fenomen. Jag har för mig att regnbågen i bibeln beskrivs som en symbol för att Gud inte överger människorna, eller något liknande. En påminnelse. Jag vet inte om det finns en Gud, men om det gör det så vore ju regnbågen ett ypperligt bevis.

Toleransnivån för stress är tillfälligt kraftigt sänkt. Om skalan sträcker sig ner till minus så ligger den där någonstans. Minsta krav ger panikångest. Angina pectoris är det latinska namnet för kärlkramp, men ordagrant betyder det "trångt bröst". Jag skulle kunna tatuera in det över revbenen, för det är så ofta som de bara dras ihop och trycker samman allt som finns där inne. Det ger en molande smärta, en känsla av att sakta kvävas. Det enda som hjälper är att andas. Gärna i fyrkant. Det står i alla böcker om ångest att man ska "andas i fyrkant". (Fast de borde kalla det för att andas i "kvadrat" istället, för det är det de menar. Inte vilken fyrkant som helst, alltså.) Det fungerar väl vilseledande till viss del och djupandning är ju som bekant avslappnande. Undrar om det fungerar likadant om man är utsatt för en "verklig" fara. Om man då kan stanna i en situation bara man andas lite i en fyrkant. Fast mot CANCER hjälper inga fyrkanter. Man måste stanna ändå.

När jag skulle lämna lägenheten i Göteborg för att vända hemåt igen hjälpte mamma mig med flytten. I grovsoprummet hittade vi en stor griffelskylt, en sådan där som kan stå utanför restauranger med menyn skriven på. Den har järnsmidesram och ser gammaldags ut. Den ville mamma så klart ha. Vi lastade in den i flyttlasset och numera står den på hennes övervåning, under snedtaket. Där brukar hon skriva ett budskap med tavelkrita, och med jämna mellanrum byter hon ut texten till något nytt som är mer passande för stunden. För tillfället står där "En trogen vän är livets salt".

Jag har mina vänner att tacka för så mycket. De är det bästa jag har. Vad vore livet utan salt? Väldigt smaklöst, antagligen. Mina bästa vänner är två underbara tjejer som jag har växt upp tillsammans med. Vi har lekt i varandras trädgårdar, vi har bevarat hemligheter, vi har skrapat våra knän på grusplanen och slått våra hjärtan blodiga i tonårsstrider. Vi känner varandra. Vi behöver inte låtsas. De vet det mesta om mig, de kan min historia, och de har inte lämnat mig än. Det säger det mesta. Jag vet att de alltid kommer finnas där. De är trogna. De är mitt salt. De är mitt allt.

Idag ska jag nog åka till en av dem. Jag åker på mental retreat där allt jag behöver göra är att finnas till.

Oavsett vad som händer så har jag ändå levt ett helt liv. Det är vad mamma brukar säga till mig. Jag tror att det var Tomas Sjödin som skrev så om sina söner med obotliga hjärnsjukdomar. Varje liv är ett helt liv.

Idag var mamma i Linköping på läkarbesök. Hon återberättade sen i telefon vad läkaren hade sagt. Det var ganska hoppingivande. Eller åtminstone inte lika hopplöst som det har verkat tidigare. Doktorn trodde att tumörerna skulle krympa av strålningen, och hans förhoppning var att de skulle försvinna helt. Metastaserna hade troligtvis varit där redan innan cellgiftsbehandlingarna, men på grund av någon barriär (hjärnbarriären? hjärnbarksbarriären?) så hade inte cellgifterna nått till hjärnan. Det verkar vara ett helt separat system. Barriären gör att gifter inte når hjärnan, men cancerceller är det fritt fram för? Dålig konstruktion. Tydligen kan man alltså ha äggstockscancer i hjärnan. Det visste jag inte. Äggstockar klarar man sig i värsta fall utan, men hjärnan är ju lite viktigare.

Jag har googlat och läst och undersökt. Allt som handlar om strålning och hjärnan och metastaser slukar jag. Vi är lika på det sättet, mamma och jag. Vi vill veta. Om ingen berättar för oss vad vi behöver veta så tar vi reda på det själva. Hur som helst, jag har förstått att det finns en strålningsmetod där man använder sig av en strålkniv som kallas Gamma Knife, och den behandlingen ska vara mycket mer precis än övriga strålningsmetoder och ska lämpa sig bra för metastaser. Däremot har jag inte förstått om det är en metod som används frekvent eller om den ens är tillgänglig för "vem som helst". Mamma har fått prova ut en mask för huvudet och det låter som om det skulle kunna vara för att det är en strålknivsbehandling som ska utföras, fast jag vet inte. Jag måste fråga om hon vet. Jag hoppas verkligen att det stämmer, för det ska vara en överlägsen metod.

- Jag ställde fram dina floppa-tofflor så att jag inte glömmer dem!
- Vad kallade du dem?
- Floppa-tofflor? Vad heter de?
- Haha, flip-flop!
- Men vad heter de andra då? Floppa-tofflor?
- Nej, Foppa-tofflor.
- Jaha! Men då kan man ju kalla båda sorterna för floppa-tofflor!

Mamma är smart. Och väldigt rolig!