Enligt DN har världens äldste man, Henry Allingham, nu avlidit vid en ålder av 113 år och 42 dagar. Enligt egen utsago var det cigaretter, whisky, vilda kvinnor och humor som bidrog till hans långa liv. Det enda jag tänker när jag läser det här är att livet känns så slumpmässigt. Eller kanske snarare motsatsen - ödesbestämt. Det känns som om det kvittar hur man lever, som om det ändå inte går att styra vem som lever eller dör. Man kanske inte ska trotsa eller utmana "ödet", men ändå, spelar det någon roll? Fast med humor kan man nog hålla sig levande något längre. Jag ska göra något roligt.

Det där att Mr Allingham blev 113 år och 42 dagar... tänk att det var just 42 dagar. Varför inte 43 eller 41? I "Liftarens guide till galaxen" så är talet 42 svaret på den yttersta frågan om livet. I den svenska översättningen är frågan vad meningen med livet är, och då blir det ju ganska svårt att ta till sig 42 som svaret. I originaltexten är frågan, om jag inte minns fel, "How many roads must a man walk down?" och då är ju 42 ett ganska logiskt svar, i all sin ologiskhet så att säga.

Kuriosa i sammanhanget är att om solens strålar bryts 42 grader i vattnet så bildas en regnbåge, enligt Wikipedia. Det är ett vackert sammanträffande. Regnbågen är ett fint fenomen. Jag har för mig att regnbågen i bibeln beskrivs som en symbol för att Gud inte överger människorna, eller något liknande. En påminnelse. Jag vet inte om det finns en Gud, men om det gör det så vore ju regnbågen ett ypperligt bevis.