Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår. Ett kinesiskt ordspråk som är sant till hälften när det gäller mitt huvud, och säkert andras också. Den person i Kina som myntade det där uttrycket hade nog inte upplevt Sorgen. Mina fåglar har byggt bo. De kommer bo i mitt hår hela vägen in i himlen. Det är väl sådan sorgen är, att när den har slagit ner med kraft blir människan aldrig densamma mer. Det har väl sagts förut - att sorgen är som ett urholkat hål i hjärtat, i ens medvetande - men det är inte förrän man upplever en fullt livsomvälvande sorg som man förstår hur sant det är. Att det faktiskt är ett hål. Eller kanske snarare ett köttigt sår som aldrig läker. Det är heller inte förrän man upplever den livsomvälvande sorgen som man inser hur osant det är att "tiden läker alla sår". Den sortens ihåliga sår som sorgen skapar kan inte läka. Jag kan omöjligt se hur det skulle kunna sluta göra ont. Förlusten är definitiv, och inte ens tidens gång förändrar det.

När jag tänker rationellt så kan jag gå med på att det går att lära sig att leva med det, men det går inte ta bort. Som en kronisk sjukdom. Tiden läker inte kroniska sjukdomar.

Jag vandrar runt i ingenmansland och försöker komma underfund med hur jag ska leva nu. Om det fortfarande är viktigt att göra allt jag hade tänkt att göra. Jag klarar inte av att ta några beslut för jag har inte ens bestämt om det är värt det.

Mamma, jag såg dig på stan idag. Jag tänkte springa fram och krama dig, men det var inte du. Det var samma känsla som när vi var på biblioteket när jag var liten, och jag tog din hand när jag såg att du var på väg ut, men det var inte du utan någon främmande kvinna som inte ville kännas vid mig. Jag började gråta då. Jag började ofta gråta. Jag var världens mammigaste unge. Det är jag fortfarande.

Mamma var min bundsförvant. Min allierade. Det har nog framgått, men det är så tydligt idag, att den enda människa jag verkligen förlitade mig på är borta. Hon var ovärderlig och hade en roll som ingen annan kan fylla. Jag har ingen jag kan prata med om det som tynger mig idag. Ingen som kan förstå som hon. Vi delade det här, och nu är jag ensam. Vem kan hjälpa mig med det? När jag pratade om detta visste hon exakt vad jag menade, hur det kändes, vad det gällde. Det var vi två och ingen mer. Ingen mer som förstår det, som delar den erfarenheten, de minnena, som vet vad som saknas och hur det känns.

Jag gillar inte att inte tala klarspråk, men det handlar inte bara om mig. Jag har inte rätt att hänga ut någon. Jag skulle kunna berätta något som skulle bli en hel bok, men jag har nog inte rätt att göra det. Därför vet jag inte vad jag ska skriva om.

Jag har ont och den enda som kunde lindra det finns inte kvar, och det är som salt i mina sår. Räckte det inte ändå?

En av sakerna som mamma planerade att leva till och få vara med om, var att lille O skulle födas. Hon räknade upp hållpunkter att sikta på, medveten om att det är lättare att färdas en längre sträcka om man har delmål. Ett av delmålen var hennes väns 60-årsfest. Hon såg verkligen fram emot den och ville så gärna vara med, men det gick inte. Om hon hade kunnat hade hon hållit ett fantastiskt tal, för det var sånt hon gjorde. Hon hade lite andra hållpunkter längs vägen, och det som låg längst fram just då var lille O's födelsedag. Hennes systerdotters barn. Nu finns han hos oss. Han föddes 11 juni, och han är ett mirakel som varje liten nyfödd människa. Fantastiskt söt! Han är älskad och ska leva ett liv. Jag hoppas att mamma kan se honom.

När vi pratade om barnbarn så sa mamma att jag kanske skulle få en dotter i framtiden och att hon då skulle kunna sitta i mammas knä i rullstolen medans jag körde omkring med dem på stan. Det lät fint och mysigt, och jag tänkte att så kan det få bli. Jag kan absolut acceptera en rullstol för resten av tiden. Framtiden. Nu vet jag inte vad jag vågar planera. Det är förhoppningar om vad som komma skall som gör att man blir besviken och ledsen när det inte blir som man har tänkt sig. Därför bör man låta bli att tänka sig, men så kan man ju inte leva. Inte utan drömmar och längtan och hopp.

Ibland tänker jag på fullaste allvar att jag ska åka tillbaka och hämta henne. Att jag ska ta henne under armen och stödja henne över till rullstolen och hjälpa henne på med jackan och in i bilen, och så åker vi hem. Det får räcka nu, nu orkar jag inte med det här mer. Nu hämtar jag mamma och tar hem henne.

Men så kommer jag på att hon är ju redan hemma. I sitt gröna hem. Jag kan inte hämta henne där.