Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår. Ett kinesiskt ordspråk som är sant till hälften när det gäller mitt huvud, och säkert andras också. Den person i Kina som myntade det där uttrycket hade nog inte upplevt Sorgen. Mina fåglar har byggt bo. De kommer bo i mitt hår hela vägen in i himlen. Det är väl sådan sorgen är, att när den har slagit ner med kraft blir människan aldrig densamma mer. Det har väl sagts förut - att sorgen är som ett urholkat hål i hjärtat, i ens medvetande - men det är inte förrän man upplever en fullt livsomvälvande sorg som man förstår hur sant det är. Att det faktiskt är ett hål. Eller kanske snarare ett köttigt sår som aldrig läker. Det är heller inte förrän man upplever den livsomvälvande sorgen som man inser hur osant det är att "tiden läker alla sår". Den sortens ihåliga sår som sorgen skapar kan inte läka. Jag kan omöjligt se hur det skulle kunna sluta göra ont. Förlusten är definitiv, och inte ens tidens gång förändrar det.

När jag tänker rationellt så kan jag gå med på att det går att lära sig att leva med det, men det går inte ta bort. Som en kronisk sjukdom. Tiden läker inte kroniska sjukdomar.

Jag vandrar runt i ingenmansland och försöker komma underfund med hur jag ska leva nu. Om det fortfarande är viktigt att göra allt jag hade tänkt att göra. Jag klarar inte av att ta några beslut för jag har inte ens bestämt om det är värt det.

Mamma, jag såg dig på stan idag. Jag tänkte springa fram och krama dig, men det var inte du. Det var samma känsla som när vi var på biblioteket när jag var liten, och jag tog din hand när jag såg att du var på väg ut, men det var inte du utan någon främmande kvinna som inte ville kännas vid mig. Jag började gråta då. Jag började ofta gråta. Jag var världens mammigaste unge. Det är jag fortfarande.