En av sakerna som mamma planerade att leva till och få vara med om, var att lille O skulle födas. Hon räknade upp hållpunkter att sikta på, medveten om att det är lättare att färdas en längre sträcka om man har delmål. Ett av delmålen var hennes väns 60-årsfest. Hon såg verkligen fram emot den och ville så gärna vara med, men det gick inte. Om hon hade kunnat hade hon hållit ett fantastiskt tal, för det var sånt hon gjorde. Hon hade lite andra hållpunkter längs vägen, och det som låg längst fram just då var lille O's födelsedag. Hennes systerdotters barn. Nu finns han hos oss. Han föddes 11 juni, och han är ett mirakel som varje liten nyfödd människa. Fantastiskt söt! Han är älskad och ska leva ett liv. Jag hoppas att mamma kan se honom.

När vi pratade om barnbarn så sa mamma att jag kanske skulle få en dotter i framtiden och att hon då skulle kunna sitta i mammas knä i rullstolen medans jag körde omkring med dem på stan. Det lät fint och mysigt, och jag tänkte att så kan det få bli. Jag kan absolut acceptera en rullstol för resten av tiden. Framtiden. Nu vet jag inte vad jag vågar planera. Det är förhoppningar om vad som komma skall som gör att man blir besviken och ledsen när det inte blir som man har tänkt sig. Därför bör man låta bli att tänka sig, men så kan man ju inte leva. Inte utan drömmar och längtan och hopp.

Ibland tänker jag på fullaste allvar att jag ska åka tillbaka och hämta henne. Att jag ska ta henne under armen och stödja henne över till rullstolen och hjälpa henne på med jackan och in i bilen, och så åker vi hem. Det får räcka nu, nu orkar jag inte med det här mer. Nu hämtar jag mamma och tar hem henne.

Men så kommer jag på att hon är ju redan hemma. I sitt gröna hem. Jag kan inte hämta henne där.