Mamma var min bundsförvant. Min allierade. Det har nog framgått, men det är så tydligt idag, att den enda människa jag verkligen förlitade mig på är borta. Hon var ovärderlig och hade en roll som ingen annan kan fylla. Jag har ingen jag kan prata med om det som tynger mig idag. Ingen som kan förstå som hon. Vi delade det här, och nu är jag ensam. Vem kan hjälpa mig med det? När jag pratade om detta visste hon exakt vad jag menade, hur det kändes, vad det gällde. Det var vi två och ingen mer. Ingen mer som förstår det, som delar den erfarenheten, de minnena, som vet vad som saknas och hur det känns.

Jag gillar inte att inte tala klarspråk, men det handlar inte bara om mig. Jag har inte rätt att hänga ut någon. Jag skulle kunna berätta något som skulle bli en hel bok, men jag har nog inte rätt att göra det. Därför vet jag inte vad jag ska skriva om.

Jag har ont och den enda som kunde lindra det finns inte kvar, och det är som salt i mina sår. Räckte det inte ändå?