Oavsett vad som händer så har jag ändå levt ett helt liv. Det är vad mamma brukar säga till mig. Jag tror att det var Tomas Sjödin som skrev så om sina söner med obotliga hjärnsjukdomar. Varje liv är ett helt liv.

Idag var mamma i Linköping på läkarbesök. Hon återberättade sen i telefon vad läkaren hade sagt. Det var ganska hoppingivande. Eller åtminstone inte lika hopplöst som det har verkat tidigare. Doktorn trodde att tumörerna skulle krympa av strålningen, och hans förhoppning var att de skulle försvinna helt. Metastaserna hade troligtvis varit där redan innan cellgiftsbehandlingarna, men på grund av någon barriär (hjärnbarriären? hjärnbarksbarriären?) så hade inte cellgifterna nått till hjärnan. Det verkar vara ett helt separat system. Barriären gör att gifter inte når hjärnan, men cancerceller är det fritt fram för? Dålig konstruktion. Tydligen kan man alltså ha äggstockscancer i hjärnan. Det visste jag inte. Äggstockar klarar man sig i värsta fall utan, men hjärnan är ju lite viktigare.

Jag har googlat och läst och undersökt. Allt som handlar om strålning och hjärnan och metastaser slukar jag. Vi är lika på det sättet, mamma och jag. Vi vill veta. Om ingen berättar för oss vad vi behöver veta så tar vi reda på det själva. Hur som helst, jag har förstått att det finns en strålningsmetod där man använder sig av en strålkniv som kallas Gamma Knife, och den behandlingen ska vara mycket mer precis än övriga strålningsmetoder och ska lämpa sig bra för metastaser. Däremot har jag inte förstått om det är en metod som används frekvent eller om den ens är tillgänglig för "vem som helst". Mamma har fått prova ut en mask för huvudet och det låter som om det skulle kunna vara för att det är en strålknivsbehandling som ska utföras, fast jag vet inte. Jag måste fråga om hon vet. Jag hoppas verkligen att det stämmer, för det ska vara en överlägsen metod.