När jag skulle lämna lägenheten i Göteborg för att vända hemåt igen hjälpte mamma mig med flytten. I grovsoprummet hittade vi en stor griffelskylt, en sådan där som kan stå utanför restauranger med menyn skriven på. Den har järnsmidesram och ser gammaldags ut. Den ville mamma så klart ha. Vi lastade in den i flyttlasset och numera står den på hennes övervåning, under snedtaket. Där brukar hon skriva ett budskap med tavelkrita, och med jämna mellanrum byter hon ut texten till något nytt som är mer passande för stunden. För tillfället står där "En trogen vän är livets salt".

Jag har mina vänner att tacka för så mycket. De är det bästa jag har. Vad vore livet utan salt? Väldigt smaklöst, antagligen. Mina bästa vänner är två underbara tjejer som jag har växt upp tillsammans med. Vi har lekt i varandras trädgårdar, vi har bevarat hemligheter, vi har skrapat våra knän på grusplanen och slått våra hjärtan blodiga i tonårsstrider. Vi känner varandra. Vi behöver inte låtsas. De vet det mesta om mig, de kan min historia, och de har inte lämnat mig än. Det säger det mesta. Jag vet att de alltid kommer finnas där. De är trogna. De är mitt salt. De är mitt allt.

Idag ska jag nog åka till en av dem. Jag åker på mental retreat där allt jag behöver göra är att finnas till.