Nu sover du lugnt. Det ser i alla fall lugnt ut. Jag önskar att det gick att trycka tillbaka tumörerna så att de inte trycker på den där punkten som får dig att må så dåligt.

Du vaknar och ser på mig med ögon fulla av liv och när jag har hamnat i fokus säger du "Nämen hej Sara". Ja, jag är här. Och så säger du att du vet inte hur det är med dig. Och det vet inte vi heller.

Men ännu finns du kvar hos oss och vi älskar dig så mycket att kärleken rinner över och faller längs våra kinder. Kärleken är så varm att det svider i mina ögon på samma sätt som när man står framför en levande eld.


14.55

Jag hör dig prata överallt. Det låter som när du sitter i trädgårdsmöblerna och pratar i telefon. Jag hör dig inifrån huset, lite på avstånd. Jag tror att du pratar med din syster eller bästa vän. Du låter glad. Nu var det längesedan du hade brunt hår men när jag hör dig prata har du det.

Jag önskar att du vaknade ur sömnen och plötsligt var piggare igen. Att du satt upp med håret och glasögonen på, och pratade med oss precis som vanligt. Du skulle fråga hur det hade varit och vi skulle berätta och du skulle säga att det var väl jobbigt för oss...

Nyss sa du att du tycker att du mår ungefär som vanligt och om det känns så i dig blir jag lättad.

Mina ögon svider fortfarande.