Jag hamnade i en svacka. En sorgsvacka. En sån där dal i vilken jag är helt ensam i det här och där livets mörker vinner över ljuset oavsett vad alla fysikens lagar säger. Jag undrar om det är värt det, helt enkelt. Och för vem gör man det? För sig själv är väl tanken. Ingen människa är en ö, brukar jag påminna mig... men jag vet inte.

Jag är hungrig. Jag ska äta frukost och lösa sudoku. Och låtsas som om det betyder någonting.