Ja, nu har en timme hunnit passera sen jag skrev den där rubriken, men ändå. Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle hända något anmärkningsvärt nio minuter över nio den nionde september 2009, men jag märkte inget.

Det hände säkert något spektakulärt någonstans i världen, men eftersom jag är så självcentrerad spelar det ingen roll. Fast nu ljög jag, det klart det spelar roll. Det är bara det att det inte påverkar mig, och det förändrar inte något i min direkta omgivning. Ibland önskar man ju att det gjorde det.

Igår fick jag ett papper från försäkringsbolaget, en skadeanmälansblankett som jag skulle fylla i angående stölden i Barcelona. När jag kom hem från resan gjorde jag en anmälan på internet, och jag fick en bekräftelse via mail som sa att handläggaren skulle kontakta mig på telefon om det var något som behövde kompletteras. Det var ingen som ringde, utan nu fick jag alltså en blankett. En TOM blankett, som om jag inte anmält något alls. Jag ringde och frågade var min anmälan på internet hade tagit vägen eftersom de ville ha en ny, men då sa tjejen i andra änden att de måste ha en SKRIFTLIG anmälan också. Sen när är en anmälan på internet inte skriftlig? Jag frågade, men hon stammade bara fram något om att de måste ha en underskrift. "Så jag måste skriva ner allting en gång till?" frågade jag, och "varför finns möjligheten att anmäla på internet om det inte räknas som en anmälan?", men hon upprepade bara vad hon hade sagt om en skriftlig anmälan och en underskrift. De måste ha detaljer, sa hon... inköpsdatum och kvitton och sånt. Jag förklarade att jag hade gett dem inköpsdatum och att det inte finns något kvitto, men "då måste du skriva det" fick jag till svar. Jag ville skrika åt henne, gråta i telefonen och svära för att de är så omedgörliga, men jag sa "jaha, hejdå" och la på luren istället. Sen slängde jag mobilen i soffan (något kontrollerad aggression) och grät tills jag nästan spydde. Det var inte för att jag måste fylla i en blankett som jag bröt ihop, det vore ju lite märkligt, utan för att ALLTING är så förbannat jobbigt. Ingenting går smidigt.

När jag hade hulkat färdigt samlade jag ihop mina bitar och byggde ihop mig igen, lite starkare än förut. Så jag tog mig an mina papper, ringde försäkringsbolaget igen i ett annat ärende och fick då prata med en mycket trevlig och hjälpsam kvinna och jag kunde ärligt säga "tack så mycket för hjälpen" innan jag la på. Jag betalade räkningar, skickade in fotot till mitt nya körkort, sa upp försäkringen via facket och sökte ett jobb när jag ändå höll på.

Fast jag fyllde aldrig i skadeanmälansblanketten. Den ligger tom på soffkanten och sticker mig i ögonen, men där får den ligga. Jag vill inte ta i den med tång. Som en trotsig barnunge vägrar jag befatta mig med den.