Jag var i Barcelona, blev rånad, spenderade ett par kvällar på ett fantastiskt mexikanskt hak, levde på lånade pengar, sov på sandstranden, guppade i medelhavets vågor, brände mig i solen, drack sommarfriska drinkar, besökte La Sagrada Familia, strosade i designbutiker, njöt av bästa vännens sällskap och saltade sanningen för främlingar. Det var underbart!

Sen åkte jag hem och fick verkligheten kastad i ansiktet på mig. "Att komma hem är som att resa i tiden."*

Hemma var allt likadant som när jag for, förutom att vi hade fått vår nya soffa. Jag älskar den och den gör faktiskt vardagen lite trevligare. Allt annat var däremot oförändrat. Åtminstone kändes det så. Det var så mycket som hann ikapp mig medan jag inte var här. Försäkringar som måste fixas, räkningar som måste betalas, papper som måste skrivas under och skickas iväg, telefonsamtal som måste ringas... och sjukdomar som fortfarande var lika elakartade som när jag for.

Det gråa regnet utanför gör att det känns så overkligt att precis nu skiner solen med 35 graders värme tre timmar härifrån. Och jag är inte där. I en annan del av världen är allt lite annorlunda. Jag är här, där det inte är annorlunda. Där det är precis som det är. Där kylan och gråskalan gör vemodet tydligare. "Samma kärlek och vemod igen..."* Det går antagligen inte fly ifrån.

Det ringde på dörren. Jag lät bli att öppna. Jag ligger i soffan och tittar på Rosa Pantern. Det känns befriande med slapstick-humor, trots att jag inte skrattar en enda gång.



*Lars Winnerbäck - För den som letar