Du och Jag
Jag brukar prata med dig i mitt huvud. Varenda dag. Du svarar alltid så klokt. Precis så där klokt som du alltid svarade när du levde. Jag hör dina uppmuntrande ord och hur du frågar mig om jag verkligen vet om vad jag är för något. Ja, svarar jag, jag vet. Vad är du då, frågar du, för att få mig att säga det så att du kan försäkra dig om att jag faktiskt vet. Jag är din bästetjej. Jag vet det.
När du dog blev det ännu svårare att leva än det var förut. I ärlighetens namn hade jag ställt in mig på att när du dör så dör jag också. Åtminstone bildligt talat. Jag sa det till dig, att jag inte vet hur jag ska klara mig själv. Du svarade att det kommer vara svårt, att du vet det, men att jag kommer klara det. För att man kan så bra när man måste. Jag ville inte leva utan dig, det var för svårt att acceptera att jag skulle vara tvungen. Jag visste nog hela tiden att jag skulle göra det ändå. För att man kan så bra när man måste. Det är svårare nu, men det är väl så det är. Du lever kvar med mig, men jag kan inte krama dig. Jag undrar hur länge en människa lever kvar. Nästa generation kommer inte ha några minnen av dig och när jag dör så dör du också, igen. Jag menar inte att du inte ska få vila i frid, jag tror av hela mitt hjärta att du gör det, men du finns ändå kvar. Så levande fortfarande. I mig.
Det som händer betyder inte att jag har gått vidare. Det betyder inte att jag har glömt och att såren har läkt. Det blir inte lättare än så här, så jag tar tjuren vid hornen och lever. Du skulle uppskatta det. Som du uppskattade när jag "bet ihop och hade roligt", när du var sjuk och allt var svårt. Jag väljer att leva. Utan att gå vidare. Det kommer inte hända. Inte utan dig. Du kommer alltid gå med mig.
Ensamheten i att det som förut var Du och Jag, nu bara är Jag... Den är så omfattande. Den speglar storheten i det vi hade.
Allt jag vill dela med dig. Vad ska jag göra med det?
Hej! Hittade din speciella 'röst' hos Harpasione. Vad hade du upplevt, undrade jag och hittade ditt senaste inlägg härovan. Vill bara säga att jag tycker det är vackert och speciellt det du delar här, och jag förstår att ni verkligen måste haft en särskild relation! Måhända är det få förunnat att uppleva det ni upplevt gemensamt. Det där med våra bortgångna är också särskilt; minns att gammelfolk i min ungdom brukade säga att alla är med oss, så länge vi minns dem och ger dem en plats i vårt liv.
Och ändå går vi på och jag är glad att du väljer också detta. Tack igen.
Otroligt vackert skrivet, man blir rörd! Ni kommer träffas igen i livet efter detta, men nu ska du leva för dem som fortfarande lever =). Tänk så istället för att hela tiden leva i det som varit. Jag förstår att det måste kännas fruktansvärt, men ta vara på dem som lever nära dig nu, för de kommer inte heller finnas för alltid.
Franck och Ellie, tack båda två. Det glädjer mig att höra att ni uppskattar det jag skriver.
