När motorn på en bil börjar koka måste man stanna och kyla ner den. Min hjärna fungerar nog ungefär på samma sätt. När den blir överhettad stänger den av vissa funktioner för att inte kollapsa. Då är mina sinnen på helspänn, jag tål inte beröring och jag är extremt ljud- och ljuskänslig. Jag hör allt som sägs till mig, men jag förlorar talförmågan och kan inte svara vilket leder till stor irritation hos den som pratar med mig. Jag ryggar undan och stänger in mig. Drar ner rullgardinen, stänger dörren, gömmer mig under täcket. Jag känner att jag ligger obekvämt men jag kan inte förmå mig själv att byta ställning. Jag är bara en hjärna just då, och bara om jag fokuserar all min kraft på det så kan jag röra på mig, men det känns meningslöst. Så ligger jag där utan att fungera, med tusen tankar och öppna sinnen, ända tills den förlösande gråten kommer och jag somnar.

Jag undrar om det är så där det är att vara apatisk, som de apatiska flyktingbarnen ni vet. Eller att ligga i koma med full hjärnaktivitet. Fast när jag vaknar så fungerar jag igen, och det enda som vittnar om time outen mitt huvud tog är den neddragna rullgardinen och den blöta fläcken på kudden. Jag är bara rädd att det ska hända vid fel tillfälle, eller att hjärnan fastnar i det där stadiet för alltid.

Hjärnan är så märklig. Vi kommer nog aldrig förstå den, men varför kan den inte bara fungera som den borde? Utan överhettning och tumörer?