Huset måste tömmas, och ett steg i den riktningen innebär att jag måste rensa bland mina magasinerade saker i snedtaksgarderoben. Jag tömmer banankartong efter banankartong och visar ingen barmhärtighet när jag slänger saker som en gång betytt någonting. Det som är funktionsdugligt skänks bort, några saker sparas och högen med soppåsar bara växer. När jag var liten sparade jag på allt. ALLT. Nu är det dags att göra sig av med det där.

Jag slänger gosedjur som jag har sytt i slöjden, som jag en gång har burit hem i famnen och varit stolt över. Jag hittar uppsatser jag har skrivit i skolan, läser några sidor och minns, för att sedan knöla ner dem i en röd påse. Av mina kartonger med barnkläder finns inte mycket kvar efter idag, jag la det mesta i skänka bort-högen. Tröjor som en gång varit mina absoluta favoriter och som på inga villkor fick rensas ut när jag var barn trots att jag vuxit ur dem för länge sen, de är inte särskilt viktiga längre. Mina eventuella kommande barn lär inte vilja gå i en rosa Rosa Pantern-tröja som mamma hade när hon var liten (och som redan hade genomgått några arvskiften före dess). Mina gosedjur älskade jag över allt annat, men nu har jag till och med glömt bort vad de flesta hette. De allra bästa, dem som jag minns namnen på, fick stanna kvar i en låda i garderoben men de flesta fick ta sitt pick och pack och flytta vidare för nya äventyr. Jag hittade mina luktsuddisar och just dofter innebär så starka minnen för mig. Jag var sju år igen och hade färgglatt bänkpapper i skolbänken. Då var ingenting som nu, så varför ska sakerna vara samma?

Prylar försvinner inte om man inte får dem att försvinna, och det är orättvist att luktsudden kan överleva utan märkbara ålderstecken. Fast jag har inte tid att vara sentimental, inte möjlighet. Något i mig har blivit apatiskt och då betyder inte saker någonting alls. Då känner jag mig lättare ju mindre saker jag har. Rymd är oerhört underskattat.