Det ligger en liten kille i soffan en bit bort. Han är så fin. Så stor. I alla fall om man jämför med för två månader sen. En gång i minuten vänder jag mig reflexmässigt om och tittar på honom. Jag ser hur han andas. Ibland rör han på sig lite, lyfter en hand mot ansiktet eller drar upp fötterna mot magen. Sträcker lite på sig och somnar om. För varje andetag höjs hans lilla mage under pyjamasen. Det gör mig lugn. Han är på riktigt. Han lever.

Det händer att jag ber J gå och titta till honom om han sover i vagnen. "Kan du titta så han lever", säger jag. Det låter ju makabert när jag hör det så här, men det är precis det jag menar. Jag har erfarit att det inte är säkert att man får behålla dem man älskar, och det har satt sina spår. Man ska inte tänka så, inte oroa sig, men det gör jag ändå. När det gäller barn så gör nog de flesta föräldrar det, men man hör inte så ofta någon säga det. Kanske är man rädd att det blir verklighet om man yttrar orden, men mamma sa ju alltid att det inte blir värre för att man pratar om det. Jag har lärt mig att om jag får säga vad jag oroar mig för så blir inte oron en tvångstanke. Jag går inte runt och tänker att han ska tas ifrån mig, det hade varit ohållbart och jag hade behövt hjälp, men jag värdesätter varenda sekund med honom. Jag slappnar av när jag hör hans andetag och känner hans varma andedräkt mot min kind. Han är full av liv.

Jag älskar honom villkorslöst, och jag är så lycklig för att han finns.