Den tomhet som kvarstår
Det är så svårt. Så svårt att vara. Så svårt att tänka klart. Så svårt att skriva. Det mesta känns meningslöst, och när jag skulle förklara vad jag menade med "meningslöst" för en viktig person kunde jag inte sätta fingret på känslan. Jag hittade inte orden. Efter en stunds tystnad sa hon "Jag tänker mig att du inte menar meningslöst som i betydelsen poänglöst, utan meningslöst som att det inte längre har samma värde som när din mamma fanns i livet". Rakt på sak, och precis så menade jag. Det har inte längre samma värde. Det är så mycket som har tappat sitt värde. Små världsliga saker som förut kunde göra mig glad känns numera bara banala. Jag hoppas att det inte är förändrat för alltid, utan att jag kommer hitta tillbaka till det som inte bara är liv eller död.
Jag tror att mamma är i himlen. I en himmel. Jag måste tro det för att klara mig. Men i tron finns ett ständigt ihärdigt frö av tvivel, ett frö som jag inte vill låtsas om och försöker ignorera. Det är tvivlet som ger ångest.
Det fick mig osökt att tänka på Lars Winnerbäcks "Tvivel":
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans
- det känns tomt, eller hur?
Tankarna på mamma pockar på överallt, hela tiden. Det gör så ont och jag försöker under dagarna ignorera det. Det låter hemskt att säga så, men det är den där överlevnaden det handlar om igen. Konstigt nog gör jag ofta helt tvärtom när det gäller konkreta saker. Som när jag går i mataffären och ser något som jag förknippar med mamma, då kan det hända att jag köper det bara för att så att säga ha det överstökat. Jag tvingar mig själv att göra jobbiga saker för att jag vet att de måste göras. Men det är bara ibland jag har styrkan att göra det. Andra gånger vänder jag bort blicken så fort jag kan och försöker skaka av mig känslan, för att jag inte är stark nog att ta emot den.
Mamma, jag saknar dig hela tiden och det gör så overkligt ont.
Hej! hittade hit genom en kommentar på en annan blogg och har läst lite grann här inne i ditt krypin. Du skriver så fint. Beklagar din mammas bortgång och jag vet hur fruktansvärt ont det gör. Man tror aldrig att denna känsla av saknad och sorg ska gå över och är ingen tröst att folk säger att det kommer göra det med tiden. För man måste få sörja så länge man själv vill och på det sätt man själv vill så är det bara.
Jag tror alldeles säkert din mamma befinner sig på en plats i himlen där allt är bra nu och från den platsen kan hon se och följa dig i det beslut och vägar du väljer i livet.
Jag förlorade min kära mormor för massa massa år sedan, en mormor som under min uppväxt var lika mycket mamma som min biologiska. Jag var 13 år och hon gick bort innan jag ens hann säga hejdå. Känner igen din beskrivning på hur allt efter de påminde om min mormor, jag t.o.m såg henne i andra vart jag än befann mig. Det var helt enkelt otröstligt. Men jag skrev mycket i min sorg, varje dag. Tankar, tårar som trillade i min dagbok och jag hade min alldeles egen lilla dialog med mormor fast hon inte var närvarande. Men det tog tid och det tog den tid jag behövde men mitt skrivande hjälpte mig att få sätta orden och sorgen på ett papper framför mig så blev det inte lika tungt att bära på, på ett konstigt vis. Än i dag kan jag bli riktigt ledsen att hon inte finns och fick se hur mitt liv blev osv och då har det gått 34 år. Då gråter jag en stund av sorg och har faktiskt ett foto på henne som jag brukar kika på. Min mormor var en riktig mormor så som jag tror din mamma med var den bästa och jag kan riktigt känna att hon säger till mig att , sluta nu så där som hon gjorde när jag var liten och grinade för ingenting typ fniss Så med ens känns det bättre. Men visst bleknar det med åren och det går längre och längre mellan man känner ledsamhet och mer kan känna det roliga minnena istället. Men sörja måste man och må jätte dåligt måste man också får göra innan man tar steget vidare. Så fortsätt skriv dina tankar och känslor, det gjorde mig gott.
Å tvivla aldrig på att hon inte har det bra dit hon kommit. I himlen kommer inget som inte är gott in tror jag och hon finns med dig fast på den andra sidan.
Sänder en stärkande Kram till dig genom cyber rymden
