Min förtröstan långt bortom orden
Det är två månader idag, sen du lämnade oss. Det är ett helt liv kvar, utan dig.
Det är fortfarande helt ofattbart. Jag kan inte förstå. Det känns som om mamma finns kvar, att hon bara är bortrest ett tag eller att det bara var några dagar sen vi pratade i telefon. Jag måste ringa nu. Höra vad hon gör och hur hon har det. Gå upp med fika, hälsa på. Berätta om mina dagar, vad jag gör och vad jag tänker på. Berätta vad som händer. Fråga hur man gör saker. Be henne berätta om allt det där som jag inte vet själv. Jag tänker så ofta att hon hade en massa vetskap i sitt huvud, saker som hon skulle lära mig när det blev tid för det. Det är så mycket vardag som vi missar. Det är så mycket som jag måste vara utan nu.
Det är nog väldigt svårt att förstå faktum, men din mamma lever med dig ändå.
Min mamma är cancersjuk med dödlig utgång, jag tänker ofta på hur de kommer bli sen. Kommer man glömma hennes doft? Hur hon låter när hon pratar och skrattar? Jag har filmat henne i rädsla av att glömma.
Men jag vet, innerst inne att man aldrig glömmer.
Kram till dig!
Linda:
Tack för din hälsning. Det är en tung tid att leva i när man vet vad som väntar men inte när eller hur, och det blir inte lättare när det övergår till en annan tid - en tommare. Jag tror inte heller att man någonsin glömmer, men det blir lite suddigare. Jag är ledsen för det, samtidigt som det gör som mest ont när jag verkligen minns. Då blir saknaden så påtaglig. Jag önskar ändå att jag hade lite mer film med mamma, jag har bara lite som är gammalt, men jag ville inte dokumentera något under sjukdomstiden.
Jag önskar dig och din mamma allt gott och många fina stunder.
Kram!
