Jag drömmer bara mardrömmar hela nätterna. Drömmar som innehåller smärta, ångest, obehag, sorg. När jag vaknar är jag genomsvettig och orolig och vill bara kliva upp och skaka av mig känslan. Mitt huvud är så fullt av intrycken från drömmarna att jag inte känner att jag har sovit. Det är ingen vila att jagas. Så jag vill inte gå och lägga mig nu. Istället sitter jag här och lyssnar på Kent, efter att jag läst ett sorgligt blogginlägg av bästisen på andra sidan jorden. Ibland måste man vältra sig i sorgen för att låta den få plats. Får den inte utrymme så jäser den över och infekterar hela ens existens. Det är då det gör ont, men ont gör det även att vältra sig. Pest eller Kolera. Men hellre väljer jag att sörja kontrollerat än att tassa på tå och aldrig veta när det slår till.

Framtidens verklighet är oftast snällare än fantasierna om densamma. Jag blev påmind om detta av en läkare. I mitt huvud har jag byggt ett luftslott av total katastrof när det omöjliga inträffar. Jag ser bara hur livet stannar, och jag förstår inte hur jag ska ta mig förbi det stoppet. En del av mig säger att jag måste ta ett steg i taget. Förbereda mig. Det är därför jag ibland mentalt går igenom en del praktiska detaljer. Allt ifrån små vardagliga måsten till livet som det kommer vara då. Det gör vansinnigt ont att tänka så, men jag tror att om jag sakta vänjer mig vid tanken så kanske inte katastrofen behöver bli så katastrofartad.

Jag var i kyrkan ikväll, med mamma. Det var fint. Mycket sång, värme, glädje. Mycket uppskattning och värmande ord. Där känner man sig värdefull. Gemenskapen är viktigare för mig än min tro eller icketro. Det finns ingen mening, så mycket vet jag.


Min vän länkade den här;