Skriv! skulle hon ha sagt. Skriv om sorgen! Skriv om saknaden och tomheten och ångesten och vreden och om allt det fina som finns kvar ändå. Skriv!

Så jag försöker. Men det går inte. Jag orkar inte ge mig hän och känna efter.

Jag ser på foton och hon ler. Ingen annan är som hon. Ingen ser ut som hon. Hennes ansikte är för alltid inpräntat i mitt huvud och jag minns henne som hon såg ut utan kortison. Hon ler. När jag skriver är den bilden så tydlig. Då är den fastetsad på min hornhinna och även om det är en fin bild får den mig att gråta. Jag försöker med all min kraft att låta bli för jag orkar inte. Jag kämpar så hårt att jag får kramp i käkarna. Det bränner i mina ögon. Bilderna och gråten som en brinnande sorg. Lågorna slår i mitt medvetande.

Jag är rädd att jag inte kan sluta om jag börjar. Det kanske bara eskalerar och så drunknar jag i en lavin av sorg. Hur ska man förhålla sig till saknaden?