Det har gått fyra år. Jag har inte kommit fram till varför jag slutade skriva här, men det fanns kanske inte så mycket mer jag kunde säga just då.

Det är lätt att tro att man hämtar sig. På något sätt fortsätter livet och jag är glad för det. Tacksam. Jag värdesätter det så mycket att rädslan för att förlora det ibland förlamar mig. Det fortsätter, det "rullar på", men tomheten som kvarstår efter någon man behöver är också förlamande. Och obeskrivlig. Jag visste inte att det kunde eka så, och jag antar att jag var förskonad. Det går inte veta om det inte är upplevt, och därför känner jag mig ibland väldigt ensam med mitt tomrum. Jag vet att andra människor också har behövt uppleva förlust, faktiskt de flesta andra människor på något vis och vissa i ännu större omfattning om det är mätbart, men det är svårt att tänka att någon förstår just mitt vakuum. Hur det känns när jag sitter i en bilkö vid ett vägarbete och inser att mamma inte får se förändringarna. Hur det påminner mig om att hon är borta och inte finns längre. När jag inser att allting pågår utan henne. Min mamma. Mitt ursprung.

En gång fick jag frågan om jag hade bearbetat sorgen, om jag hade kommit över det. Jag svarade att det handlar om att hantera det, inte komma över det. Det är inget hinder jag ska ta mig förbi. Det är en verklighet jag får förhålla mig till. Vänja mig vid. Det pågår hela tiden. Det spelar ingen roll att det har gått fyra år, för mamma har inte kommit tillbaka och hon kommer inte göra det. Hon rycktes ifrån mig när jag behövde henne och jag kan inte göra något för att det ska kännas bra. Det påverkar min tillvaro. Jag visste inte att sorg kändes så. Nu vet jag att det är något man bär resten av livet och att det sticker till i hjärtat varje gång det dyker upp i ens medvetande. Jag blir glad när jag påminns om henne men ledsen när jag inser att hon inte lever med oss. Som när jag sitter i en bilkö.

Jag vill fråga henne om råd. Ringa, få hjälp, prata av mig, berätta om småsaker. "Jag ringde bara för att kolla hur det är med dig" kunde hon säga. Eller för att vi inte hade pratat just den dagen. När jag sitter i den där bilkön tänker jag på att hon aldrig ringer längre, att det aldrig står "mamma" i min telefon och att jag inte får berätta att jag körde fel eller att min son sa en så rolig sak i bilen. Såna där små saker som är stora.

Så jag ömkar mig själv en stund, sen tänker jag: Det är så här det är nu.