Sorgen kryper efter mig som glädjens skugga. Ibland hinner den ifatt. Det börjar oftast med ett avbrott som släpper in stress. Stress som i vanliga fall inte skulle påverka mig nämvärt, men som när sorgen är alldeles nära gör att jag går in i den där negativa tankespiralen. Då ALLT hänger över mig. J brukar säga att jag klumpar ihop allt, och det stämmer ju. Inte en sak i taget, allt på en gång. Klart det blir kaos då.
Jag drabbas av trycket i bröstkorgen. Jag får svårt att andas. Jag försöker fokusera på Livet men spänningarna har mig i ett fast grepp. Till slut rinner det över och kanske släpper något då.

Jag har hela hösten gått och längtat och väntat på julen som om allt är som vanligt. Jag brukar ju älska julen som ett barn och jag går in för det helhjärtat. Så även i år, fram tills för någon dag sen då jag insåg att ingenting är som vanligt. Att det inte kommer bli roligt och mysigt utan bara annorlunda och konstigt. Att det är jag som måste ordna nu, och att det på julaftonskvällen inte kommer bli någon gröt i mammas kök och inga julklappar under hennes gran och inget kvällsmys i hennes soffa. Det kommer bara bli mörkt och ensamt och två personer i en lägenhet. Det bästa utav sällskap, javisst, men annorlunda och konstigt. Helst vill jag bara att det ska bli nästa jul, så jag slipper den här. Då kanske saker kan vara annorlunda på ett till största delen bra sätt.

Den enda som jag kände förstod mig när det var så här, var du mamma. Jag måste hitta något nytt som hjälper.