Vi har köpt tillbaka ditt hus, mamma. Lugnet.

 

Det är så mycket mamma i det där huset. Det för mig lite närmare henne igen. Någon frågade om det inte skulle kännas jobbigt att bo där, men det känns bara bra. Jag saknar henne inte mindre någon annanstans. Jag har alltid älskat det där huset, kanske lika mycket som mamma älskade det. När hon blev tvungen att sälja var det inte aktuellt för oss att bo där, jag orkade inte fatta några beslut över huvud taget just då. Jag brydde mig inte om något förutom att mamma skulle leva. Ingenting annat spelade någon roll. Men huset är aktuellt för oss nu, och nu spelar det roll. De nuvarande säljarna har liksom bara förvaltat det ett tag, tills det blev läge. Det är vi glada för.

 

Jag hade inte klarat av att bo i lägenheten hon flyttade till när hon sålde huset, däremot. Det är skillnad. Det är sjukdom. Huset är friskt. Glada minnen. Mammas styrka lyser igenom där. Förnimmelser om den hon var sitter i väggarna. På något sätt sammanfattas hela hennes person i det där huset. Kreativiteten, händigheten, självständigheten, tryggheten...

 

Undrar hur många gånger jag har åkt förbi på vägen nedanför huset och tittat upp. Tänkt att jag aldrig mer kommer sitta på baksidan och dricka kaffe i solen. Jag har sett framför mig hur det är någon annan som ligger i hängmattan, som klipper gräs och hänger tvätt. Att det aldrig kommer bli vi mer. Jag har sett det som ett avslutat kapitel, men nu är det början på ett nytt. Det kommer aldrig mer vara mamma som gör de där sakerna, men genom oss finns hon kvar.

 

Jag skrev under kontraktet med en penna med mammas inskription. Det var inte planerat, det råkade bara vara den pennan jag hade med mig. När jag upptäckte det kändes det extra högtidligt. Du är med mig i allt jag gör.