December gick. Januari, februari och mars också. Mars. Det är en konstig månad. Mamma dog och L föddes. Ettårskalas ena veckan och två år sen hon dog nästa. Upp och ner. Livet i tre små ord, något vi ständigt får erfara. Jag är för tillfället oinspirerad och bryr mig oftast inte om att skriva ner det jag tänker. Sen hände det saker de där månaderna som gjorde att jag blundade istället för att vara klarsynt. Jag som aldrig brukat blunda.

Jag jämför numera sorgen med en droppande kran i bakgrunden, i jämförelse med det iskalla skyfallet i början. Ibland när allt runt omkring blir tyst så hörs det ihärdiga, taktfasta droppandet av den där kranen tydligare. Då saknar jag. Då längtar jag. Då sörjer jag. Jag hoppar in i det där ekorrhjulet av sorg som gör att jag tänker samma tankar som förut, och som gör att jag skriver samma saker som jag skrivit om innan. Jag kanske till och med formulerar mig likadant, men det är som det är. Ofta tänker jag att det är meningslöst att konstatera faktum och liksom älta det som inte går att förändra, men när kranen droppar hål i mitt huvud är det bara att hänga på. Jag känner mig så ensam då, som om jag stod i mitten av en tom, ekande, nersläckt sal utan grönt lysande nödutgångsskyltar. Det är tyst. Otryggt. Andra stunder känner mig jag ensam på ett annat sätt, och då känns det som om jag befinner mig i en vimlande folkmassa och som det vilsna barnet letar jag efter min mamma. Vilken hand är hennes, var är hon..? Kommer det en tröstande person för att hjälpa så är det ändå inte mamma. Jag må vara vuxen nu, men en människa behöver sin flock. Min krympte så avsevärt. Det var ju mamma som höll ihop den, samlade oss. Jag följde med henne på saker, vi trivdes i varandras sällskap, hon var stolt över mig, jag kände mig viktig och värdefull. Nu är jag viktig på ett helt annat sätt, ännu mer viktig, och det är också värdefullt men inte... inte likadant. Jag vill kunna ringa. Jag vill att hon ska ringa och fråga vad L har gjort idag. Bry sig om de små framstegen lika mycket som jag gör. Jag vill ta med min familj och åka på söndagsmiddag hos henne. L skulle snart lära sig att säga "mormor" och hon skulle lära honom bra saker. Lära mig bra saker. Hon skulle berätta, förklara, bekräfta och stötta. Säga att det ordnar sig när det känns tungt, glädjas med mig i det lilla. Ingenting kan ersätta den förlorade relationen och allt som hon tog med sig när hon gick. Hon var så viktig. Så stor del av mitt liv. Hur förklarar man vidden av ett tomrum?