Det var din födelsedag igen. Den andra utan dig. Hur kan det ha gått ett och ett halvt år sen du dog? Jag får hjärtsnörp av att sakna dig. Som om någon gör tusen nålar på min hjärtmuskel. Jag har haft ett och ett halvt år på mig att förstå att du är död, men fortfarande träffar insikten som en kalldusch. När det slår mig ryggar jag undan. Försöker värja mig. Jag orkar oftast inte tänka på cancerskiten och mardrömslivet innan du dog. När jag tänker på det känns det så fruktansvärt outhärdligt att jag mentalt stänger dörren till det rummet för att slippa se. Då känns det ibland som när jag lämnade salen på sjukhuset för att jag inte orkade vara där inne. Jag satte mig i en fåtölj utanför och grät. Det är ungefär så jag gör nu med.

Jag undrar om ett hjärta kan rymma hur mycket sorg och lycka som helst. Det ena tar ju inte ut det andra. Glädjen över mitt liv tar inte ut sorgen över din död. Tomrummet fylls inte, det är som en luftbubbla som cirkulerar inuti allt det där andra. Den måste få finnas där och jag kan inte försöka pressa ut den. Oftast minns jag dig numera med glädje, utan att känna den där hjärtsnörpande saknaden. Det är då jag inte tänker på att du är död. Bara inte här just nu. Jag ser dig överallt, i en fjäril som sätter sig på barnvagnen, i en fågel på taknocken utanför badrumsfönstret, i blommorna längs vägen och i bordet vi köpte på second hand. Du präglar mitt liv. Varför får du då inte vara med och uppleva det?