Jag sitter i husets trappa och målar den vit, samtidigt som jag lyssnar på Sommar i P1. Mammas bästa vän ringde förra veckan och tipsade om "lyssnarnas sommarvärd", Monika Nyström, för hon trodde att jag skulle uppskatta programmet. Det gör jag. Jag känner igen mig. Det är skönt att höra någon berätta om att hon också har suttit bredvid sängkanten när hennes älskade drog det sista andetaget. Att hon har hållt handen och undrat var livet tog vägen. Att hon har suttit i en stol framför en läkare som så varsamt han kan berättar att det inte är långt kvar nu. "Det är inte långt kvar nu", som man säger till barnen i bilen, med skillnaden att barnen oftast vill att resan ska ta slut. Jag har varit med om allt det där. Jag har sett min tappra mamma plågas och dö. Långsamt, men alldeles för fort. Jag önskar ingen annan de upplevelserna, men det är på något sätt betryggande att veta att det finns de som kan föreställa sig hur det känns, och att höra någon säga det. Jag minns ännu en gång, alla känslor kommer över mig. Upp till ytan igen. Så jag sitter i trappan och gråter, och jag märker det inte förrän jag ser att det droppar salta tårar i färgen. Då försöker jag hejda mig och sluta gråta, men så tänker jag att det inte är farligt att minnas. "Gråt bara", brukade mamma säga, "det är bra".
Det var längesen jag grät av sorgen. Jag har varit så upptagen med att... leva... att jag på något sätt har glömt att sörja aktivt, och det väcker skuld, men så tänker jag att mamma hellre hade velat att jag levt mitt liv. Om jag kunnat ringa till henne och fråga vad hon tycker, så hade hon säkert sagt att det gör henne glad. Jag får påminna mig själv om allt klokt hon brukade säga när jag ringde.

Om jag kunde skulle jag ringa till henne nu och diskutera sommarpratet jag precis lyssnat på. Vi skulle känna igen oss tillsammans. Nu hör jag henne säga att jag ska ringa till hennes vän. Innan mamma dog sa hon att jag skulle tänka på att jag har de här människorna omkring mig. I sin himmel är hon alldeles säkert glad och tacksam för att de finns kvar på jorden.

Det var så mycket jag tänkte på att skriva om, men det är bättre att ni också lyssnar på Monika Nyströms sommarprat.


Vi har målat taken vita också. Du brukade prata om hur fint det skulle bli med vita tak på övervåningen. Nu har vi gjort det. Kan du se? Jag minns hur du satt i din stol när vi målade i lägenheten, och med jämna mellanrum sa du till mig hur duktig jag var. "Du är min bästetjej, det vet du va?". Jag upprepar det där hela tiden. Det har etsat sig fast. Tack bästemamma. Jag saknar dig.

"But even when I let you down I hope that I can help you see - the parts of you, are the best parts of me." - Ron Pope